Det var en gång jag tänkte på att du och jag kanske är lite av en konstig familj, sade hon en kväll.
“Vad skönt att jag har dig,” mumlade Erik och drog sin hustru närmare.
“Och jag är så lycklig att du är med mig!” svarade Linnea.
“Vem skulle jag annars vara med?” skrattade mannen. “Det kan bara vara dig. Du är mitt öde. Du är den finaste kvinnan i världen.”
Linnea svarade inte, hon kysste honom lätt på kinden och skyndade sig in i köket för att hämta kakan ur ugnen.
Den dagen firade familjen Bergqvist sitt silverbröllop. De hade valt att fira stillsamt, bara de och sina barn. Två barn hade de: sonen Johan, som gick i nionde klass, och dottern Elin.
Flickan hade nyligen avslutat universitetet och börjat jobba, och nu bodde hon för sig själv i en hyreslägenhet nära jobbet. Trots att Linnea försökte övertala henne att stanna “Det finns ju plats här för alla!” ville Elin pröva på att leva självständigt.
“Varför slösa pengar på hyra?” frågade Linnea. “Här har du ditt eget rum, vi lever så fint tillsammans. Varför flytta? När du gifter dig, ja, då kan du flytta.”
“Mamma, jag älskar dig och pappa så mycket, och jag vet att ni aldrig skulle köra ut mig. Men jag vill prova att klara mig själv. Och var inte arg nu men du lagar så god mat och bakar så underbara kakor att jag är rädd att bli lika rund som en kanin! Du är ju så smal, du kan äta vad som helst utan att gå upp. Jag är tyvärr inte lik dig. Jag måste se till min figur, och hur ska jag kunna göra det när jag bor här? Det är omöjligt att säga nej till dina godsaker!”
Linnea log mot sin dotter. Elin liknade henne inte alls. Linnea var kort och spenslig, nästan bräcklig. Hon kunde fortfarande ibland bli tagen för en tonåring. Och hon var inte särskilt mån om sitt utseende minimalt med smink, håret oftast i en hästsvans, enkelt klädd. Men Elin var en riktig skönhet, hon hade ärvt sin fars drag.
Erik var en imponerande man. Lång, välbyggd. Med åren hade han lagt på sig lite, vilket inte var konstigt med Linneas bakelser. I ungdomen hade han varit mycket stilig, och nu, vid femtioåtta år, var han fortfarande en attraktiv man.
Linnea visste att hon inte var någon skönhet jämfört med honom. Hon var van vid viskningarna bakom ryggen och brydde sig inte om dem, för hon visste en sak för sin man var hon den vackraste kvinnan i världen. Den mest älskade.
*
När Linnea träffade Erik var hon tjugo och han tjugotvå.
Den septemberdag
