Du sa ju idag att du gifte dig med mig för att jag var ‘bekväm’! Är det något dåligt med det? Han ryckte på axlarna.
Har du den där gamla morgonrocken på dig igen? Markus såg med avsmak på Elin medan han knäppte skjortmanschetterna, som om han rustade sig för strid.
Hon stelnade till med kaffekoppen i handen. Ångan steg upp i en tunn stråle och brände hennes fingrar, men hon flyttade dem inte.
Han… bekväm.
Ja, just det, bekväm, fnös han och rättade till slipsen framför spegeln. Precis som allt annat hos dig.
Elin sänkte blicken. Kaffet ångade inte längre. Ytan var svart och speglade taket, som ett litet trasigt spegelglas.
Markus, du…
Vadå? Han hade redan tagit fram nycklarna; metallen skramlade mot vigselringen.
Inget.
Dörren slog igen så hårt att porslinet i hyllan skakade.
***
De hade träffats på jobbet. Hon den tysta, blyga ekonomichefen som alltid hade håret i en slarvig knut, han den självsäkra säljchefen vars skratt ekade i korridorerna. Markus hade förfört henne vackert: rosor med dagg på kronbladen, middagar vid levande ljus där han bestälmt mediumstekt oxfilé utan att fråga vad hon egentligen gillade.
Du är ju inte den som gnäller över småsaker, eller hur? frågade han en gång på deras tredje dejta, medan han rättade servetten i hennes knä.
Nej, log Elin, som om hon inte hörde varningsklockorna.
Bra. Min exfru började alltid bråka…
Hon tänkte inte mer på det. Sedan kom bröllopet, barnen, huset. Allt som folk.
Bara att ibland, när hon provade en klänning med bar axel, sa han:
Ta något enklare. Det där passar inte dig.
Eller när hon sminkade läpparna framför spegeln, muttrade han i förbifarten:
Varför? Du är ju hemma ändå.
Och en gång, när hon köpte en ny parfym med lätt blomdoft, rynkade han pannan:
Det luktar som en billig butik. Vill du lukta som tant Siv på kontoret?
Så hon använde den aldrig mer.
På hennes födelsedag gav han henne en dammsugare.
Den gamla gnisslar ju, förklarade han medan hon öppnade lådan. Du stönar alltid när du städar.
Hon tackade. Sedan stod hon länge och stirrade ut genom fönstret tills barnen ropade på henne för att skära tårtan.
Men hon sa inget. För i stort sett var han en bra man. Han slog inte, drack inte, förde hem pengar.
Var det inte nog?
***
Har du någonsin älskat mig?
Samma kväll. Samma konversation. Markus vek undan med blicken, som om han kontrollerade om fönstret var stängt.
Jo, visst… Du är en perfekt fru.
Det är inget svar.
Han suckade, som om hon behövde en lektion i multiplikationstabellen.
Elin, sluta tjata. Allt är bra med oss.
Bra?! Hennes röst darrade, men inte av gråt av ilska som äntligen bröt fram. Du sa ju idag att du gifte dig med mig för att jag var ‘bekväm’!
Är det något dåligt med det? ryckte han på axlarna.
Hon såg på honom, som om hon för första gången såg honom på riktigt: den där solbrännan på halsen från tennis med kollegor, inte med henne. Rynkan mellan ögonbrynen inte av oro, utan av irritation över att han behövde försvara sig.
Och Frida?
Markus ansikte ryckte till, som om någon drog i en osynlig tråd.
Vad har hon med saken att göra?
Du älskade henne.
Ja, medgav han skarpt, och i det enda ordet låg mer känsla än under alla deras år tillsammans. Men med henne gick det inte att bygga en familj.
Elin kände hur något inuti henne bröts med ett lågt klick, som en avbruten klack man kan gå vidare, men inte som förr.
Så jag… är den lydiga, praktiska ersättningen.
Var inte så dramatisk, viftade han avfärdande. Vi har barn. Ett hem. Vad mer behöver du?
***
Hon tvekade.
Kanske hade han rätt? Kanske var kärlek en lyx, och familjen viktigare? Elin stod vid fönstret och såg de första regndropparna smeta sig mot glaset. I speglingen syntes hennes fingeravtryck hon hade stått här så ofta på sistone, som om hon väntade på att världen utanför skulle ge henne ett svar.
Och Markus… Markus levde som om inget förändrats.
Efter en vecka, när han såg att hon fortfarande stod ut, slutade han helt att låtsas.
Är det makaroner igen? Han petade med gaffeln i tallriken, som om han analyserade bevis för hennes inkompetens. Kunde du inte i alla fall ha lagt i lite krydda.
Du sa ju att du inte gillar stark mat, svarade hon, men rösten lät främmande, som om någon annan talade genom henne.
Äsch! Han sköt undan tallriken med en min som om hon serverat sopor. Frida lagade alltid…
Elin reste sig tvärt. Stolen skrapade mot golvet och lämnade ett märke ännu ett ärr i hemmet, ännu en spricka.
Vill du till Frida? Gå då!
Lägg av, skrattade han, och skrattet skar djupare än om han skrikit. Vart skulle jag ta vägen? Du vet ju att det är bekvämt med dig.
I det ögonblicket förstod hon äntligen.
Han försökte inte ens hålla kvar henne. Inte för att han var säker på hennes kärlek, utan för att han var säker på hennes undergivenhet.
Hon började se det överallt.
I hur han inte längre rättade till henne när hon klädde sig “fel” han gick bara förbi utan att titta. I hur han inte längre mötte hennes blick, som om hon blivit en del av inredningen en soffa som finns där, men som ingen sitter på. I hur hans “lugna” dagar sträckte sig över veckor inga bråk, inga anklagelser, bara… ingenting.
Och det hemskaste var att detta “ingenting” visade sig vara högljuttare än något skrik.
Hon stod i köket, greppade om köksbänken och insåg plötsligt: han är inte ens arg. Han väntar bara på att hon ska ge sig. Som hon gett sig när hon fick en dammsugare i present. Som hon gett sig när hon slutade bära parfym. Som hon gett sig när hon insåg att hon inte var den som “gnällde över småsaker”.
Och då vände något inom henne.
Inte smärta, inte ilska befrielse.
För om man inte är älskad men åtminstone retar upp då finns man fortfarande.
Men när de inte ens blir
