Det hemska upptäckten kom av en ren slump. Min fyraåriga lillasyster, Lova, hade fått en navellbracksbråck. Läkarna sa att det var viktigt att inte dra ut på tiden ju förr hon opererades, desto bättre. Lova vägrade blankt att åka till sjukhuset utan pappa. Vi väntade tills han kom hem från sin tur, och han följde henne ända till operationssalen.
“Pappa, väntar du på mig här?” grät systern.
“Vart skulle jag ta vägen, älskling? Självklart väntar jag. Varför gråter du? Du är ju så modig.”
“Jag gråter inte, jag bara … suckar!”
Och så körde de iväg med henne. En enkel rutinoperation. Men föräldrarna blev ombedda att donera blod till blodbanken ett krav.
“Men hon borde väl bara matcha med en av oss,” sa pappa. “Kanske ni kan ta prover först? Så vi inte ger onödigt mycket.”
“Det finns inget onödigt blod!” sa läkaren bestämt.
Mamma och pappa gav blod. Mamma var kritvit i ansiktet, som om hon skulle svimma vilken sekund som helst. Hon kunde inte sitta still. Sprang till undersökningsrummet, pratade med sköterskan. Sedan kom Lova ut från operationssalen, och pappa gick och hämtade henne som han lovat. Han satt hos henne hela helgen. Mamma verkade lugnare, hälsade på dottern och körde hem mig, trots att jag protesterade.
“Jag kan också sitta hos henne,” envisades jag.
Jag var elva år. Lova, min ljushåriga lillasyster, älskade jag mest i hela världen. Kanske mer än mamma och pappa. Hur kunde man inte älska henne? En ängel. En ljushårig ängel i människoskepnad.
Föreställ dig en liten småstad med ett litet sjukhus. Ja, nytt, fullt utrustat till och med en blodbank. Men en småstad är en småstad. Tre dagar senare var Lova hemma, och pappa skulle åka på tur. Han gick för att köpa cigaretter till resan. Men han kom tillbaka … mörk som ett åskmoln.
“Pappaaaa!” skrek Lova från barnkammaren (hon hade fortfarande sängvila). “Har du köpt mina gelégodisar?”
Pappa lät kassen stå i hallen. Befallde mig att gå in till Lova. Tog mamma i armen och drog in henne i köket.
“Erik … Erik, vad är det?”
I köket fördes ett samtal som jag inte förstod förrän år senare då fattade varken Lova eller jag något. Hon var för liten, och jag lydde pappa. In i barnkammaren, då. Lova gnällde och krävde pappa och godis, så jag erbjöd mig att läsa för henne. Tack och lov gick hon med på det.
I köket gick Erik, med vansinnet i blicken, så nära Karin att hon trycktes mot väggen. Ingenstans att fly.
“Är det rätt? Att Lova inte är min?”
“Va … vad … Erik, är du klok? Vad pratar du om?”
“Jo, jag ska säga vad jag pratar om. Jag har blodgrupp A+, du har O+. Men hon han nickade mot dörren har B-. Om det är något fel kan vi ju testa om.”
Karin sköt undan honom bestämt, gick till bordet, satte sig. Lät huvudet sjunka ner i händerna och stönade:
“Avundsjuka svin. Jag bad dem ju! Varför måste de förstöra allt? Vi hade det så bra. Så fina barn.”
“Du bad dem … ja, då vet jag.”
Han lämnade köket, där Karin satt gråtande. Bara en enda gång … av tristess … med en ingenjör på tjänsteresa. Mannen var alltid borta. Långtradarchaufförer är romantiska i filmer i verkligheten är det ensamt och kallt. Karin hade tänkt att hon måste göra något! Han var väl inte trogen heller, med alla sina resor. Hon rusade upp för att springa efter Erik, men han var redan borta. På bordet låg en ensam påse gelégodis.
Efter nästa tur pratade pappa allvarligt med mig. Ville att jag skulle flytta till honom.
“Pappa, men … Lova då? Mamma? Kan inte du stanna?”
Det kändes som om en betongklump pressades ner över mig. Berg består av olika lager jag hade sett dokumentärer. Och klumpen på mina axlar var också uppbyggd av olika saker. Rädsla för att förlora pappa. Rädsla för att välja. Någon skulle jag förlora ändå. Efter en snabb beräkning valde jag att stanna. Lova + mamma var fler än bara pappa. Fast en enda syster kunde väga tyngre än allt annat.
Pappa träffade mig ofta efter det. Det var som om han glömde Lova. Jag förstod ingenting, men visste: om han kunde förklara, skulle han ha gjort det. Lova längtade och grät i början det var svårt att se. Men sedan frågade hon allt mindre om pappa. Hon drog sig inåt och lekte ensam med sina dockor. Jag visste inte ordagrant varför detta straff drabbat henne, men jag kunde ana. Och mamma …
Mamma spårade ur. Hon började samla skräp från sopcontainrar. Först harmlösa, användbara saker. Sedan allt möjligt. Hon brydde sig inte längre om oss. Satt bara bland sina sopskatter, viskade för sig själv. Hur en vacker kvinna kunde förvandlas till detta på ett och ett halvt år jag förstod inte. Men jag sa inget till pappa. En granne, tant Agda, tog hand om oss ibland. Mat fick jag via pappas underhåll. Men lukten som hängde i lägenheten … i skolan skrattade alla åt mig, men jag undvek konflikter.
“Tant Agda, kan du lära mig att stryka?” knackade jag på hennes dörr.
“Viktor, du borde nog lära dig tvätta först …” hon vek näsan.
“Det hjälper inte. Jag har tvättat. Men jag ska träffa pappa imorgon, och jag måste se …”
“Så han vet inget … om Karin?” flämtade hon.
“Jag säger inget. Han lämnade oss, så det är inte hans sak!”
Hon släppte in mig, funderade, och sa sedan:
“Ta med Lova också. Jag fixar ordning på er. Och kom hit med era kläder. Ni kan byta här hos mig. Så gott jag kan …”
Så blev det. Nu stank jag åtminstone inte som en luffare i skolan. Men tant Agda gick längre. Hon konfronterade pappa och skämde ut honom. Pappa mötte mig efter skolan.
“Varför sa du inget?”
“Spelar det någon roll? Hade du kommit tillbaka?”
“Nej. Men du kan bo hos mig.”
“Och Lova?”
Pappa teg. Jag skakade på huvudet och började gå hemåt.
“Vänta! Lova kan bo hos mormor.”
“Mormor har en ny man. Hon bryr sig inte om oss.”
“Jaha, nu vet jag varifrån …” började pappa och tystnade.
Han försökte prata med sin före detta svärmor.
“Erik, är du inte klok
