“Jag äcklas av dig ända från vår bröllopsnatt! Du får mig att må illa! Lämna mig ifred!” skrek min man rakt ut under vår årsdag.
Jag hade lagt ner veckor på att hitta rätt restaurang för vår tvåårsdag. Jag ville ha något speciellt inte bara en fin plats med god mat, utan en hel upplevelse där varje detalj bidrog till kvällens magi.
Till slut valde jag “Fenix” en nyuppöppnad restaurang i en gammal herregård med glasmålningar och antika ljuskronor.
Anton rynkade pannan när jag visade honom bilder på interiören.
“Varför sånt ståhej? Vi kan väl bara sitta någonstans, bara vi två. Vem behöver den här billiga pretentionen?”
Men jag stod på mig. Jag bjöd in sextio gäster, bokade liveband och en toastmaster. Efter den hemska biltrafikolyckan för ett halvår sedan behövde jag en riktig fest. En som brände sig fast i minnet.
Förberedelserna tog flera veckor.
Jag dubbelkollade allt: dekorationen, menyn, programmet, gåvorna till gästerna. Allt skulle vara perfekt. Kanske för att det var första stora firandet sedan jag kom hem från sjukhuset. Eller kanske bara för att jag ville göra den här årsdagen oförglömlig i varje detalj. Även i inredningen.
Jag rättade till min mörklila klänning och tittade på klockan. Gästerna skulle börja anländas vilken minut som helst. Anton stod vid fönstret och stirrade tomt ut på gatan. I fönstrets spegling såg jag hans ansträgnade ansikte.
“Vad funderar du på?” frågade jag när jag gick närmare.
“Inget särskilt…” svorade han. “Jag är bara inte så förtjust i såna här tillställningar. Sånt onödigt ståhej! Och för vad? För att spela lyckliga inför andra?”
Jag svarade inte. Efter två år som gift hade jag lärt mig att inte reagera på hans elakheter. Spekt inte idag. Inte på den här dagen som jag planerat i månader.
***
Mina föräldrar var först på plats. Pappa såg, som vanligt, stilfull och elegant ut. Mamma hade en ny klänning i dödljus rosa som passade henne perfekt. Hon kramade mig direkt.
“Jag är så glad att du är här, älskling. Efter olyckan tänkte jag att jag skulle bli galen…”
“Mamma, inte nu”, avbröt jag henne mjuk. “Idag ska allt vara bra. Vi hade ju kommit överens om det.”
Kollegor från pappas företag, vänner och släktingar strömmade in. Jag mötte alla med ett leende, men höll ögonen på Anton. Han höll sig lite avsides och tog då och då en klunk whisky. Ovanligt. Han brukade aldrig dricka, ens på större fester.
Lena Andersson, vår ekonomichef, kom fram för att hälsa. Jag märkte hur hon bleknade lite när jag vände mig mot henne. Hon måste ha tänkt på hur jag såg ut när hon besökte mig på sjukhuset full av slangar och kopplad till maskiner, med läkare som inte gav några garantier…
“Caroline, du skiner verkligen”, sa hon med ett ansträngt leende. “Du ser fantastisk ut! Speciellt med tanke på att du nyligen kom tillbaka från dödens rand!”
“Tack! Du ser också underbar ut. Oroa dig inte!”
Något i hennes blick kände jag inte riktigt igen. Men jag beslöt att inte bry mig. Det fanns ingen poäng med det, åtminstone inte just nu.
Festligheterna började. Musik, dans, skålar. För en utomstående såg allt perfekt ut. Men jag kände hur spänningen växte.
Anton höll sig undan, pratade endast kort med kollegor. Ibland gav han Lena Andersson konstiga blickar, och hon låtsades inte märka det.
Jag gick fram till honom och log: “Ska vi dansa? Det är ju vår fest.”
“Inte nu”, morrade han. “Jag har lite ont i huvudet.”
“Du är så konstig idag…”
“Jag är bara trött. Du vet att jag inte gillar stora folksammanlingar. Sluta tjata!”
***
Kvällen fortsatte. Toastmastern en ung kille i en modern kostym höll stämningen uppe på ett professionellt sätt.
Jag iakttog allt och försökte dölja min inre oro. Bara jag visste hur speciell den här kvällen skulle bli. Jag behövde bara vänta lite till.
Anton fortsatte hålla sig undan, ibland med ett falskt leende mot bekanta. Jag såg hans snabba blickar mot Lena Andersson, men låtsades vara upptagen med festen. Varje gång de såg på varandra gjorde det ont inombords men jag log ändå och tog emot gratulationer.
“Caroline, vi är så glada att du tillfrisknade!” sa fru Lundgren, pappas vicechefs fru. “Det var så hemskt när vi hörde om olyckan.”
“Ja, det var en svår tid”, instämde hennes väninna. “Men nu är det över, tack och lov!”
Jag nickade och tackade, men tankarna for tillbaka till sjukhusdagarna. Allt var så dimmigt… Fragment av samtal, steg i rummet…
“Älskling, allt är så underbart!” Mamma lade armen om min axel. “Vilken vacker fest. Och du är så vacker idag! Som en prinsessa!”
“Tack, mamma.”
“Men…” Hon tvekade. “Anton verkar så spänd. Är allt okej?”
“Självklart”, log jag svagt. “Han gillar bara inte stora sällskap.”
I samma stund kom pappa fram och slog armen om mamma: “Vad viskar ni om?”
“Inget särskilt, bara tjejsnack”, svarade jag nonchalant.
“Dottern min! Jag är så stolt över dig. Hur du hanterade allt… Du är en riktig krigare!”
Jag kramade om pappa och gömde ansiktet mot hans axel. Han visste inte ens hälften av vad jag gått igenom. Och förhoppningsvis skulle han aldrig behöva det.
En långsam låt började spelas samma som vi dansade till på vårt bröllop för två år sedan.
Jag gick snabbt fram till Anton: “Ska vi dansa? Som för två år sedan?”
Han ryckte till: “Caroline, jag sa ju att jag inte vill dansa. Driver du med mig?”
“Varför inte?” Jag såg honom rakt i ögonen. “Vad är det som inte stämmer?”
“Inget är fel. Lämna mig bara i fred! Sluta!”
Hans råa ton fick mig att stelna till.
Efter några sekunder såg jag hur Lena Andersson skyndade mot dörren, och Anton följde efter. Jag väntade en stund och gick sedan efter.
De stod i en tom korridor och pratade hetsigt. När jag kom närmare tystnade de båda tvärt.
“Vad är det som händer?” frågade jag lugnt.
“Inget särskilt”, försökte Lena le. “Vi diskuterade bara jobbsaker.”
“Vidare årsdagen?”
“Caroline, lägg av!” fräste Anton irriterat.
“Jag? Lägga av? Det är du som varit underlig hela
