**Dagboksanteckning**
Jag var rädd att hon skulle bli borttagen…
När jag först såg henne satt hon alldeles intill väggen. Hon skällde inte, bad inte om uppmärksamhet, kom inte närmare. Hon satt bara där, med nosen tryckt mot hörnet. De andra hundarna hoppade, sträckte fram tassarna genom gallren, någon gnydde, en annan sprang runt i cirklar. Men hon inte ett ljud.
“Hon har varit här länge”, sa volontären. “Åtta år. Hon kom hit som valp och stannade. Två gånger har hon blivit adopterad, men båda gångerna kom hon tillbaka. Första gången efter en dag, andra gången efter en vecka. Det fungerade inte. Hon är tyst. Lekar inte. Verkar inte glad.”
Jag stod där med händerna i fickorna, annars hade jag skakat.
“Vad heter hon?”
“Först hette hon Blixten. Sedan Maja. Nu kallar vi bara henne det som står på kortet Saga. Fast jag tror hon bryr sig inte. Hon reagerar bara på ljudet av matpåsen.”
Jag visste inte varför jag kommit hit. Det hade bara blivit för mycket, ensamheten. Efter mammas död kändes lägenheten tom. Inga ljud, ingen rörelse. Bara vattenkokaren på morgonen och radion i köket. Och tomheten.
Vännerna sa att jag borde skaffa sällskap. Kanske fiskar. Kanske en papegoja. Men jag jag gick till hundgården.
Och såg henne.
“Kan jag få prova?” frågade jag osäkert.
Volontären nickade tyst. Tio minuter senare stod vi vid utgången hon i koppel, jag med papperen i fickan. Ingen trodde det skulle hålla länge. Inte ens jag.
Hon drog inte i kopplet, rusade inte framåt. Hon gick bara bredvid mig, som om hon kände vägen. På trappan snubblade hon, en tass gled undan. Jag sa: “Försiktigt”, men hon reagerade inte ingen blick, inget öronrörelse. Bara ett djupare andetag.
Hemma lade jag en gammal filt vid elementet. Vatten, mat i skålen. Hon gick fram, luktade, satte sig, tittade på mig, sedan på dörren. Länge. Som om hon kontrollerade om den var låst.
På natten vaknade jag av ett knarrande. Hon låg framför dörren, sov inte. Huvudet på tassen, ögonen öppna. Som om hon väntade på att bli borttagen igen.
“Saga du är hemma nu. Allt är bra”, viskade jag.
Hon rörde sig inte.
Så gick de två första veckorna. Hon åt, gick ut, men var tyst. Inte ett ljud. Hon såg mig alltid i ögonen. Som om hon frågade: “Får jag stanna länge?”
Hon satte sig aldrig i soffan. Inte ens om jag vinkade, lockade eller klappade på kudden. Hon stod bara bredvid mig. Sedan gick hon tillbaka till dörren och sov där.
“Har du en ny hund?” frågade grannen, Karin, när hon såg oss ute. “Fin men så främmande.”
Jag nickade. Hon hade rätt det var som om hon inte hörde hemma här. Hon kom inte härifrån och ville inte stanna.
Hon åt inte ur min hand. Tog inte belöningar. Bara ur skålen, och bara när ingen tittade.
Jag pratade med henne som med en människa.
“Mamma drömde om att ha hund. Men hon var rädd att bli fäst. Hon sa att hon inte skulle klara av att förlora. Och nu är du här. Jag tror hon skulle ha gillat dig. Hon visste hur man tar hand om sårade själar. Hon jobbade hela livet med sådana på äldreboendet.”
Hon blinkade, som om hon förstod.
“Om du vill stanna. Jag väntar inte på någon längre. Och du behöver inte heller.”
Varje morgon följde hon mig till dörren. Hon satte sig bredvid mig medan jag satte på mig skorna. Ingen svansviftning, ingen gnäll. Bara en blick. Och väntan.
När jag kom hem låg hon vid tröskeln. Hon rörde inte maten, drack inte förrän hon var säker på att jag verkligen var hemma.
“Tror du jag inte kommer tillbaka?” frågade jag. “Men jag kom ju tillbaka. Jag kommer alltid tillbaka.”
Hon ryckte till vid höga ljud. Fyrverkerier, barnskrik, motorljud. Hon spände sig, drog i kopplet och gick åt sidan. Hon sprang inte men drog sig undan.
“Inget fel, Saga. Det är bara ett ljud. Bara ett ljud.”
Hon gömde svansen under sig, som om hon ville försvinna.
I den tredje veckan skällde hon för första gången. Ett hest, kort ljud. Jag blev rädd. Hon också tittade på mig som om hon bad om ursäkt. Sedan tystnad igen.
Veterinären sa: inget fel på öronen. Bara hennes sätt. Kanske en själens skada.
“Hon lyssnar. Iakttar sig själv. Hon undrar när du ger upp.”
Jag nickade tyst. Jag kände det redan.
När jag kom hem sent hade hon inte ätit. Hon låg vid dörren. Först när jag kom in började hon röra på sig.
“Du är rädd, va? Tror du det blir som förr?”
Hon rörde öronen.
“Jag kom hem. Jag kommer alltid hem.”
En månad gick. Sedan en till. Hon sov inte längre precis vid dörren, utan lite närmare rummet. Sedan vid skåpet. Sedan fåtöljen. Men hon kom inte in i sovrummet. Inte ens om dörren stod öppen och jag lockade.
Jag vande mig. Älskade henne verkligen. Hon var inte glad eller lekfull men äkta. Tyst, komplicerad, väldigt uppmärksam. Hon såg på mig som om hon förstod allt.
“Du vet, Saga, jag valde inte dig. Jag bara kom. Och nu kan jag inte tänka mig livet utan dig.”
Hon lyfte huvudet, suckade, lade det tillbaka på tassen.
Efter två och en halv månad slickade hon min hand för första gången. U
