Det var som en dröm, en underlig och tung dröm, när han sa orden: “Gillar du inte min mamma dra då!” Han hade inte väntat sig att hon verkligen skulle göra det.
Kvällen var på väg att sluta, och i lägenheten där Elin, hennes man Henrik och svärmor Birgitta bodde, brukade det vara tyst. Men idag hade allt gått snett redan från morgonen. Tvåårige Olle var grinig, Birgitta hittade ständigt anledningar att klaga, och Elin kände sig utmattad. Hon försökte sitt bästa: lagade Birgittas favoriträtter, städade lägenheten, tog hand om Olle. Men att göra Birgitta nöjd var omöjligt.
“Elin, du har vikit handdukarna fel igen,” muttrade Birgitta när hon passerade badrummet. “Hur många gånger ska jag behöva säga det? Vik hörnet mot dig, inte ifrån dig!”
Eller:
“Du har klätt Olle alldeles för lätt! Det är kyligt ute, och du sätter honom i en tunn tröja! Han kommer att bli förkyld!”
Elin suckade varje gång. Hon bråkade inte, stod ut, hoppades att det med tiden skulle bli bättre, att Birgitta skulle vänja sig vid henne, vid Olle, vid deras liv tillsammans. När det blev outhärdligt brukade Henrik hålla tyst. Om Elin försökte klaga, ryckte han bara likgiltigt på axlarna:
“Du behöver bara strunta i det, Elin. Mamma är gammal, hon har dåliga nerver.”
Elin hade förberett en överraskning till deras bröllopsdag. Hon hade beställt en liten tårta, köpt ett nytt läderbälte till Henrik, något han drömt om länge. Hon ville skapa en mysig kväll, bara för dem tre med Olle, så klart.
På själva dagen, när middagen nästan var klar och Olle som tur var hade somnat, satte Birgitta igång en ny scen. Den här gången för att Elin, enligt henne, “hällt i för mycket salt i soppan”. Fast soppan smakade helt normal.
“Det här går inte att äta!” skrek svärmodern och dunkade skeden i bordet. “Vill du förgifta oss? Elin, du kan inte laga mat överhuvudtaget!”
Elin stod vid spisen och höll hårt i sleven. Årsdagen, tårtan, överraskningen allt gick åt skogen. Hon vände sig mot Henrik, som satt vid bordet med blicken sänkt. Hon väntade på att han äntligen skulle säga något, försvara henne, stoppa det här vansinnet. Men han teg.
“Henrik,” sa Elin lågt. “Tänker du säga något?”
Han reste sig, gick långsamt ut i hallen. Elin följde efter.
“Mamma har rätt,” sa Henrik utan att titta på henne. “Du gör alltid något fel.”
Tårarna vällde upp i Elins ögon. Det här var droppen. Hon såg på sin man, medan han stirrade på väggen.
“Förstår du ens vad du säger?” Hennes röst darrade. “Det är vår bröllopsdag idag! Jag jag har lagat mat, jag har ansträngt mig! Och din mamma”
Henrik vände sig plötsligt mot henne. I hans ögon fanns ingen ilska, bara trötthet och likgiltighet.
“Gillar du inte min mamma dra då.”
Orden lät så vardagliga, så vanliga, att Elin inte ens fattade deras tyngd först. Han sa dem som om han gav henne ett råd, inte en dom. Sedan vände han sig bort och gick in i sitt rum. Middagen var förstörd. Hela dagen var förstörd. Allt var förstört.
Elin satt på sängen i deras sovrum och höll om den sovande Olle. Tårarna hade torkat, men lämnat saltspår på hennes kinder. Hon var chockad. Han hade sagt: “Dra då.” Menade han allvar? Det här var deras hem. Deras familj. Var han verkligen beredd att ge upp henne, ge upp Olle, så lätt? Hon packade ingen väska. Hon trodde inte det var på riktigt. Det kändes som en mardröm som skulle ta slut när hon vaknade.
Dagarna gick. Henrik bad inte om ursäkt. Han var kall, avlägsen. Han kom hem från jobbet, åt under tystnad, gick in till sig eller satte sig vid datorn. Han pratade knappt med henne. Med Olle lekte han mekaniskt, utan glädje.
När Elin försökte prata med honom, viftade han bort henne.
“Mamma är sårad. Hon säger att du förolämpade henne.”
“Jag förolämpade henne?” Elin kunde inte tro sina öron. “Hon skrek åt mig för soppan!”
“Det spelar ingen roll,” sa Henrik kort. “Det är upp till dig. Ta första steget. Be om ursäkt. Då kanske hon förlåter.”
Hans ord erbjöd ingen försoning. Bara ett ultimatum. Och Elin började förstå. Det här var inte hennes hem. Här var hon bara en gäst. Hon var tolererad så länge hon var bekväm, så länge hon uppfyllde alla funktioner. Så fort hon slutade vara perfekt kunde de kasta bort henne, som en oönskad sak. Rädslan hon känt den första dagen ersattes av en tung insikt. Det här var ingen familj. Det var ett spel med ensidig lojalitet. Hon skulle vara lojal mot Henrik, mot hans mamma, mot deras nycker. Men de var inte skyldiga henne något.
Hon såg på den sovande Olle. Han hörde inte hemma här. Hon hörde inte hemma här. Det här huset, den här stämningen de slet sönder henne. Långsamt men säkert. Och Henrik, hennes man, stod bara och såg på. Och, som det visade sig, sköt henne själv mot kanten.
Henrik satt på ett café med sin vän Anders. Han pratade långsamt, väljande sina ord.
“Du gamle, det här med Elin” började han. “Det har fastnat.”
Anders tog en klunk kaffe.
“Vad nu då? Svärmor igen?”
Henrik nickade.
“Ja. Mamma hon är gammal, hon har dåliga nerver. Och Elin hon är ung, hon borde anpassa sig. Men hon vill inte. Det är alltid något gnäll, några anklagelser.”
Han kände sig trött på den eviga striden. Han var less på gräl, mammas
