Lena tittade på disken efter frukosten när hennes svärmor, Margareta, ringde. Den sex månader gamla Emil sov lugnt i sin vagn på balkongen, så det var en lugn stund att prata.
“Lena, älskling, jag har en fråga till dig”, började kvinnan avlägset. “Jag vill så gärna träffa mitt barnbarn. Kan jag kanske komma och hälsa på er?”
Lena kände inget obehag. Margareta bodde i västra Sverige, och de träffades sällan. Sedan sonen föddes hade de bara pratat i telefon.
“Självklart, Margareta, kom hit. Emil måste du verkligen träffa, han växer så fort.”
“Hur länge kan jag stanna? En vecka, kanske?”
“Ja, det går bra”, svarade svärdottern generöst. “Soffan i vardagsrummet går att sova på, det är bekvämt.”
Svärmodern lät upprymd:
“Åh, tack, kära du. Då kommer jag om ett par dagar. Jag har redan köpt biljetter, för säkerhets skull.”
Lena log. Efter samtalet berättade hon för sin man, Viktor, om det kommande besöket.
“Okej, låt henne komma”, sa han. “Det var länge sedan jag såg mamma.”
Tre dagar senare fick Lena ett meddelande från Margareta:
“Jag kommer idag, behöver inte hämtas, tar en taxi.”
Svärdottern gjorde i ordning soffan i vardagsrummet, köpte extra mat och till och med en tårta.
Margareta dök upp på kvällen med två stora väskor och ett brett leende. Men bakom henne i hallen syntes en manlig figur.
“Lena, det här är”, sa Margareta muntert. “Det här är Gustav, min vän. Han behövde också till Stockholm i affärer, så vi bestämde oss för att resa tillsammans och samtidigt presentera honom.”
Lena stirrade förvirrat på den okände mannen, som såg ut att vara i sextioårsåldern. Gråhårig, i en sliten kostym med en nött resväska i handen.
“Hej”, mumlade hon.
“Trevligt att träffas”, svarade Gustav och sträckte fram handen. “Margareta har berättat så mycket om er.”
Svärdottern visade in gästerna i vardagsrummet och försökte förstå vad som egentligen pågick.
Lena frågade Margareta i förbifarten:
“Margareta, var ska Gustav bo? Du sa inget om att du inte skulle komma ensam.”
“Vad är problemet?” undrade svärmodern. “Soffan är stor, vi får plats. Gustav är inte kräsen.”
Lena stod mitt i vardagsrummet och försökte smälta situationen. Deras tvåa, som de hyrde, var anpassad för en familj på tre. Nu blev de plötsligt fem.
“Margareta, men jag har förberett allt för en person. Vi har en liten bebis, det finns inte mycket plats.”
Margareta öppnade redan sin väska:
“Lena, oroa dig inte. Vi är anspråkslösa, tar inte mycket plats. Eller hur, Gustav?”
Mannen nickade och tittade nyfiket runt lägenheten:
“Fint boende. Bra område, kollektivtrafik nära. Perfekt för att hitta jobb.”
“För att hitta jobb?” frågade Lena.
“Ja, jag tänkte försöka få jobb här i Stockholm”, förklarade Gustav. “I min hemby finns inga möjligheter, men här kan det funka.”
Lena kände hur huvudet snurrade. Så han var inte här bara några dagar?
“Hur länge tänker du stanna?”
“Tja, det får visa sig”, svarade Margareta lugnt. “Gustav behöver tid att fixa jobb.”
Lena, utan att visa sin förvirring, gick till köket för att laga middag. Precis då kom Viktor hem från jobbet.
“Hej, hur är läget? Har mamma kommit?”
“Hon har kommit. Och inte ensam.”
Mannen stannade till:
“Vad menar du?”
“Hon har en kavaljer med sig. Gå och hälsa på Gustav.”
Viktor gick in i vardagsrummet, där Margareta visade sin följeslagare familjefoton på telefonen.
“Mamma, du sa inget om att du skulle ha gäster.”
“Viktor, älskling”, sa kvinnan glatt. “Nu får ni äntligen träffas. Gustav, det här är min son.”
Männen skakade hand. Gustav log vänligt:
“Margareta har berättat mycket om er. Ni har byggt ett fint liv.”
“Tack”, sa Viktor torrt. “Mamma, kan vi prata?”
De gick ut i köket. Lena låtsades vara upptagen med matlagningen men lyssnade på deras konversation.
“Mamma, har du tappat förståndet? Ta med en främling in i vår lägenhet?”
“Viktor, skrik inte. Gustav är en bra människa, vi har känt varandra i ett halvår.”
“Känn varandra så mycket ni vill, men inte i vårt hem!”
Margareta såg sårad ut:
“Så det är så här det är. Mamman är bara i vägen. Och jag som trodde min son skulle bli glad.”
Viktor suckade:
“Mamma, det handlar inte om dig. Men du borde ha varnat oss. Vi har en bebis, rutiner, behöver lugn och ro.”
“Vi ska vara tysta”, lovade svärmodern. “Och inte stanna länge. Gustav behöver bara tid att etablera sig i stan.”
Till slut gav Viktor upp. Det kändes fel att köra ut sin mamma och hennes kavaljer, och Lena sa inget, höll sig neutral.
De första dagarna gick relativt lugnt. Margareta lekte med barnbarnet, Gustav läste jobbannonser. Men snart uppstod problem.
På morgonen blev det kö till badrummet. Gustav rakade sig länge. Margareta lagade frukost åt alla utan att fråga vad de ville ha. På kvällen satt gästerna och tittade på TV i vardagsrummet, medan familjen trängdes i sovrummet.
“Lena, jag såg att ni har en laptop?” frågade Gustav vid middagen. “Jag behöver skicka mitt CV.”
“Ja, men vi använder den själva. För jobb.”
“Jag behöver den bara en stund. Det är viktigt.”
Mannen satte sig vid datorn i vardagsrummet och tillbringade större delen av dagen där. Han ringde potentiella arbetsgivare, ofta högljutt.
“Ja, mycket erfarenhet. Var biträdande verkstadschef i Göteborg. Vad spelar ålder för roll? Jag är fortfarande en duktig arbetare.”
Emil vaknade av höga röster och började gråta. Lena vag
