*”Vilken barnslighet vid fyrtioett år!”* skrek han åt Annika. *”I din ålder är andra redan farmödrar. Annika, sluta med dessa dumheter!”*
*”Jag förstår att du inte bryr dig om vår åsikt. Men har du verkligen tänkt på detta barnet? Jag vill inte dansa på hennes bröllop med en dropp i armen!”*
*”Och om något händer med oss medan hon är liten? Du får bestämma dig. Annars skiljer jag mig!”*
Annika och hennes man hade varit gifta i tjugo år. Hon hade gift sig med Henrik som ung student, knappt vuxen.
Alla dessa år hade hon trott att Henrik var hennes närmaste människa, hennes stöd och beskyddare. Aldrig hade hon kunnat tro att han en dag skulle vända sig mot henne.
Nyligen hade en allvarlig konflikt blossat upp i familjen orsaken var ett oväntat sent graviditet.
Henrik var absolut emot idén:
*”Annika, har du tappat förståndet? Vill du bli mamma på gamla dar? Vi har redan tre underbara söner, Viktor är student, och Noah och Isak går i åttan. Är det inte nog?”*
*”Vad ska barnen tro om oss? Att vi har blivit senila?”*
*”Henrik, jag har alltid drömt om en dotter,”* envisades Annika. *”Om Gud skickar oss ett barn, varför ska det inte få leva?”*
*”Och om det blir en pojke igen, ska vi försöka med en femte?”* fräste Henrik.
*”Jag vet att det blir en flicka.”*
Sönerna stödde henne inte heller. När de fick veta om bebisen, förklarade tvillingarna Noah och Isak bestämt att de inte tänkte dela rum med någon mer.
Den äldste, Viktor, uttryckte också sina farhågor:
*”Mamma, är du inte rädd själv? Tänk om något händer med dig?”*
*”Allt kommer att bli bra,”* lugnade Annika honom. *”Jag är inte så gammal!”*
Egentligen hade en liknande situation hänt förut. När Annika väntade sitt andra barn var Henrik lika ovillig.
Viktor var då tre och ett halvt år, pengar var knappa, och paret bodde hos Henriks föräldrar. Annika grälade ofta med sin svärmor.
Men när läkarna sa att det blev tvillingar, förändrades allt. Svärmor gav Henrik pengar till en insats för en lägenhet. Han blev mer omtänksam.
Mot all förmodan var Noah och Isak lugna spädbarn, och Annika fick till och med sova.
Viktor var överlycklig över att få lekkamrater och hjälpte till, så att Annika fick vila.
Den här gången hoppades Annika att allt på något sätt skulle ordna sig, som genom ett trollslag.
Men redan i vecka tre började problemen hon mådde illa på jobbet.
Annika hade arbetat som nageltekniker i över tio år och var van vid lukterna av lacker och oljor.
Nu kunde hon inte ens titta på de färgglada flaskorna utan att må illa.
Tabletter hjälpte inte, och hon tvingades sluta jobba.
Hon låg hela dagarna utmattad, kunde inte ens diska. Städa var helt uteslutet.
Maten fick de köpa färdig, något som inte gladde Henrik eller pojkarna.
Efter Annikas “uppsägning” blev det ont om pengar.
Henrik, som jobbade som ambulanssjuksköterska, började ta dubbelpass för att tjäna mer.
Viktor bytte till kvällskurser och jobbade som elektronikförsäljare på dagarna.
Varje dag såg Annika deras ogillande blickar. Till och med hennes föräldrar sa att det var för sent och farligt att skaffa barn i hennes ålder.
Grannarna viskade bakom hennes rygg när hon gick till affären. Annika kände sig osäker och ensam.
I andra trimestern gick hon på en ny ultraljudsundersökning.
Läkaren stirrade allvarligt på skärmen och muttrade parametrar till sjuksköterskan. Annika låg orörlig, rädd att andas för högt.
Efter en halvtimme kunde hon inte hålla sig längre:
*”Läkare, är det en flicka eller pojke?”*
*”Kön är kvinnligt. Men det är en allvarlig komplikation.”*
*”Vad är det?”* skakade hon.
*”Neuralrörsdefekt. Ett allvarligt tillstånd.”*
*”Vid tjugotre veckor ska röret vara stängt, men er dotters är öppet. Hon kan födas med funktionsnedsättning.”*
Annika brast i gråt.
*”Finns det ingen hjälp? Finns det medicin?”*
Läkaren svarade inte.
Hon lämnade rummet och gick som i en dimma genom korridoren. Tiden stod stilla hon såg och hörde ingenting runt sig.
Som i en dröm kom hon hem men orkade inte gå ur bilen. Hon grät hysteriskt.
När hon äntligen lugnat sig och torkat tårarna, gick hon in. Henrik var hemma och värmde mat i mikron medan han tittade på nyheterna.
Barnen var inte hemma.
*”Det perfekta tillfället att prata,”* tänkte hon.
*”Jag var på ultraljudet idag,”* började hon. *”Läkaren sa att det blir en flicka. Men hon är sjuk.”*
*”Vad då för sjukdom?”* Henrik blev spänd.
*”Neuralrörsdefekt.”*
*”Vad sa läkaren?”*
*”Ingenting… Men hon föreslog att avbryta graviditeten. Jag vägrade. Jag kan inte göra det, det är min dotter!”*
*”Du är galen! Vet du ens vad det innebär? Hon kan bli funktionsnedsatt, om hon överlever. Imorron går vi till läkaren jag tar remissen åt dig.”*
*”Jag går ingenstans, Henrik. Sluta tjata…”*
*”Då räknar inte med mig! Jag tänker inte se dig lida, eller det här barnet!”*
Henrik reste sig och gick till sovrummet. Han tog fram en stor sportbag och började packa.
*”Henrik, vad gör du?”* snyftade Annika. *”Lämnar du mig? Springer du från problemen? Dottern är inte bara min, hon är din också! Hur kan du vara så kall?”*
*”Jag tänker inte stå ut med det här! Jag gick med på att du behöll barnet, trodde allt skulle bli bra. Men nu följer jag inte med längre!”*
*”Har du tänkt på våra söner? Har du någonsin sett barn med funktionsnedsättning? Min mamma fick en son efter mig med en medfödd hjärtsjukdom. Han levde bara ett halvår.”*
*”Jag minns fortfarande den skräck vi alla kände. Mamma ville aldrig fler barn efter det. Så jag gör inte det här. Och pojkarna tar jag med mig!”*
Henrik tog väskan, kastade på sig jackan och gick.
Annika kunde inte stoppa honom.
Henriks mamma, Birgitta, blev förvånad när hon såg sin son med en väska i handen.
*”Vad har hänt? Har du och Annika grälat?”*
*”Grälat… Jag tänker skilja mig. Annika vill beh
