Tjejer, erkänn nu, vem av er är Lotta? frågade en flicka med ett lurigt leende medan hon betraktade mig och min kompis.
Jag är Lotta. Varför undrar du? svarade jag förvånat.
Här, ta det här brevet. Från Viktor, sa den okända flickan och drog fram ett skrynkligt kuvert ur fickan på sin kjol.
Från Viktor? Var är han själv? undrade jag.
Han blev flyttad till ett vårdhem för vuxna. Han väntade på dig, Lotta, som på manna från himlen. Tittade ut genom fönstret tills ögonen blev torra. Han gav mig brevet för att jag skulle rätta stavfelen. Ville inte att du skulle tycka han var dum. Men jag måste gå nu, det är snart lunch. Jag jobbar här som vårdare, sa hon, gav mig en förebrående blick och sprang iväg.
En dag hände det att jag och min kompis, Elin, under en promenad slumpmässigt hamnade på en okänd institutions område. Vi var sexton år, sommarlovet var härligt, och vi längtade efter äventyr.
Vi satte oss på en bänk, skrattade och pratade. Plötsligt dök två killar upp.
Tja, tjejer! Tråkigt? Ska vi bli bekanta? sa den ene och sträckte fram handen. Jag heter Viktor.
Jag är Lotta, och det här är Elin. Och vad heter din tysta kompis?
Ludvig, mumlade den andre.
Killarna verkade gammaldags och lite för propera. Viktor sa allvarligt:
Varför har ni så korta kjolar? Och Elin, din klänning är väldigt djup i urringningen.
Hm… Killar, titta inte dit ni inte ska. Annars kan det hända att era ögon “springer iväg” åt olika håll, skrattade vi.
Svårt att låta bli. Vi är ju killar. Råkar ni också röka? fortsatte den pryde Viktor.
Självklart, men vi inhalerar inte, skämtade vi.
Det var först då vi märkte att något var fel med deras ben. Viktor rörde sig mödosamt, och Ludvig haltade tydligt.
Är ni här för att bli behandlade? gissade jag.
Ja. Jag var med om en motorcykelolycka. Ludvig hoppade från en klippa och landade dåligt i vattnet, sa Viktor snabbt, som om han läste upp det. Snart får vi åka hem.
Jag och Elin trodde helt på deras “historia”. Då visste vi inte att Viktor och Ludvig var funktionsnedsatta sedan barnsben och dömda att bo på ett vårdhem. Vi var en fläkt av frihet för dem.
De levde och studerade på en anstalt avskärmad från omvärlden. Varje invånare hade sin egen påhittade historia en olycka, ett fall, en slagsmålsskada
Viktor och Ludvig visade sig vara intressanta, välutbildade och kloka bortom sin ålder.
Jag och Elin började hälsa på dem varje vecka.
För det första tyckte vi synd om dem och ville muntra upp dem. För det andra kunde vi lära oss mycket av dem.
Våra korta möten blev en vana.
Viktor brukade ge mig blommor plockade från den närmaste rabatten. Ludvig gjorde papperskonst och räckte blygt över dem till Elin.
Sen satt vi fyra på bänken Viktor bredvid mig, Ludvig med ryggen mot oss, helt fokuserad på Elin. Hon rodnade, men det syntes att hon tyckte om hans sällskap. Vi pratade om allt och inget.
Den varma sommaren försvann.
Den regniga hösten kom. Skolan började igen, och vi glömde snabbt Viktor och Ludvig.
Studenten kom och gick, och snart var sommaren här igen.
Jag och Elin återvände till vårdhemmet, satte oss på samma bänk och väntade. Men efter två timmar dök ingen upp.
Då kom samma flicka ut och räckte mig Viktors brev. Jag öppnade det genast:
*”Älskade Lotta! Du är min doftande blomma! Min ouppnåeliga stjärna! Du förstod nog inte att jag blev kär vid första ögonkastet. Våra möten var som luft för mig. I ett halvår har jag stirrat ut genom fönstret och väntat på dig. Du glömde mig. Så synd! Våra vägar skiljs, men jag är tacksam för att jag fick uppleva äkta kärlek. Jag minns din mjuka röst, ditt lockande leende, dina varma händer. Jag saknar dig så, Lotta. Om jag bara fick se dig en gång till! Men det finns ingen luft kvar att andas*
*Jag och Ludvig fyllde arton i våras. Snart flyttas vi till ett annat hem. Vi ses nog inte igen. Mitt hjärta är i bitar! Kanske blir jag frisk från dig en dag.*
*Farväl, min älskade!”*
Undertecknat: *”Din för alltid, Viktor.”*
I kuvertet låg en pressad blomma.
Jag skämdes så att det gjorde ont. Inget kunde ändras nu. En fras for genom mitt huvud: *”Vi är ansvariga för dem vi låter komma nära.”*
Jag hade ingen aning om vad som pågick i Viktors hjärta. Men jag kunde inte besvara hans känslor. Jag hade inga romantiska tankar om honom bara vänskap och nyfikenhet för en klok samtalspartner. Visst, jag flirtade lite, retade honom. Men jag visste inte att min lek skulle bli en eld för honom.
Åren har gått. Brevet har gulnat, blomman förvandlats till damm. Men jag minns våra möten, skratten, Viktors kvicka skämt.
Det finns en fortsättning. Elin blev rörd av Ludvigs öde. Hans föräldrar övergav honom på grund av hans “annorlundahet” han föddes med ett kortare ben. Elin blev lärare och jobbar nu på ett hem för funktionsnedsatta barn. Ludvig är hennes make. De har två vuxna söner.
Viktor, enligt Ludvig, levde ensam. När han var fyrtio kom hans mor på besök, fick syn på sin försummade son, bröt ihop och tog med honom till sitt hus på landsbygden. Sedan försvann spåren
