Morgonen mötte oss på en dammig väg som ledde bort från byn. I en hand höll jag lilla Sonjas lilla hand, i den andra en lätt väska, fylld mer med svekta förhoppningar än med saker. Bussen hostade till och lämnade hållplatsen, förde oss bort från platsen där jag bara några timmar tidigare trott på något. Jag åkte iväg utan att ens säga adjö till Markus. Han var ute och fiskade, vid precis den gryning han berättat så entusiastiskt om dagen innan. Genom det dammiga fönstret såg jag fälten försvinna bakom oss, och jag insåg en enkel men bitter sanning: jag hade aldrig träffat en man vars kärlek var värd att kämpa för. Ändå hade allt börjat så vackert, så bländande romantiskt att det tog andan ur mig.
Markus stormade in i mitt liv under sitt sista år på högskolan. Han gav mig ingen ro, överöste mig med komplimanger, såg på mig med förälskade ögon där alla mina tvivel smälte. Han sa att han älskade mig, att han inte kunde tänka sig ett liv utan mig och min fyraåriga dotter Sonja. Hans envishet, ungdomliga uppriktighet och passion smälte isen runt mitt hjärta, som ännu inte hämtat sig efter förlusten av min första man. Redan efter tre månader bodde vi tillsammans i min lägenhet. Han var full av planer och löften.
“Alva, min älskling”, hans ögon lyste som två djupa sjöar, “om en månad har jag examen, och då åker vi direkt till min by. Jag ska presentera dig för mina föräldrar, hela släkten! Jag ska säga att du är min blivande fru! Går du med på det?” Han höll om mig, och världen kändes så enkel och klar.
“Ja, det gör jag”, svarade jag, och inombrors värmdes jag av en försiktig förhoppning. Han berättade ofta om sin mamma, hur snäll och gästfri hon var, hur hon älskade sällskap och skapade mys. Jag trodde honom. Jag ville så gärna tro.
Byn där Markus växt upp mötte oss med en lugn kvällssol. Alla släktingar bodde nära, bokstavligen dörr i dörr. Då visste jag ännu inte om Iréne, den lokala skönheten som varit förälskad i Markus sedan barndomen, allas stolthet och den blivande, perfekta bruden enligt byns invånare. Jag visste inte heller om farfar Tore, hans farfar, som bodde i ett litet gammalt hus och ofta besökte sin sons bastu. Farfar Tore levde sina sista år i stillhet, ofta stirrande mot kullen bakom byn där hans hustru vilade under en björk. Han visste att gäster var på väg hans sonson skulle ta med sin fästmö.
Kvällen innan besökte farfar Tore sin son och fann svärdottern Gunilla i ett surt humör.
“Vad är det, har ni bråkat med Stefan igen?” frågade han, redo att ge sin son en uppsträckning.
Men Gunilla, när hon såg honom, hällde ut sin ilska först:
“Hej, farfar. Vet du att vår Markus ska gifta sig? Han tar med sin valda imorgon.”
“Ja, Stefan berättade. Men låt honom, det är dags. Han har examen, ett jobb. Låt honom skaffa familj innan vinden tar honom”, sa farfar filosofiskt.
“Jo, jo”, fnös Gunilla, hennes ansikte förvridet av förolämpning. “Men den här kvinnan tre år äldre! Och ett barn på fyra år! Som om vi inte har nog med byflickor här! Som Iréne, vår sköterska, vacker, flitig Vem är hon? Ingen vet vem barnets far är, vilken släkt hon har. Varför behöver han någon annans börda? Han kan skaffa egna barn! Självklart är hon glad att ha snokat upp en man med högskoleutbildning”
“Gunilla, det är inte ditt ställe att blanda dig i barnens liv”, försökte farfar Tore, men hon hörde inte.
Hon kokade av ilska sedan flera dagar, bärande på förolämpningar mot sin son och den okända som vågat ta honom från den “perfekta” bruden. Och hon smidde en tyst, giftig plan: hon skulle inte anstränga sig, inte duka fram ett gott bord, inte le varmt. Låt den här stadsflickan förstå att hon inte var välkommen här. Hon hade tagit Markus det fick räcka.
Vi kom på kvällen, trötta men fortfarande fyllda av förhoppningar. Markus strålade av lycka. Han hade inte varit hemma på ett år, saknat sina föräldrar, farfar, dessa platser. Hans mamma öppnade dörren. Han stormade in först, satte ner väskan, medan jag och Sonja stod kvar på tröskeln och väntade på en inbjudan.
“Min grabb, Markus, älskling!” Gunilla höll om honom som om hon var rädd att släppa, men hennes blick mot mig och dottern var kall och bedömande. “Äntligen hemma! Nu har vi en akademiker i familjen!” Hon betonade “vi”, med en blick som sa: “inte som vissa.”
“Mamma, var är pappa? Farfar Tore?”
“De är i bastun. De kommer snart. Vi har längtat så efter dig”, igen bara “dig”.
Sedan föll hennes blick på mig, och hon sa sött men med en giftig underton:
“Så detta är den berömda Alva? Med barn?” Hon mätte mig uppifrån och ner, långsamt och nedvärderande.
“Kom in, tvätta händerna. Markus, visa henne var saker finns.”
Redan från första ordet förstod jag allt. Markus verkade inte märka tonen eller blicken. Han log, lycklig, tog min hand och visade mig runt. Strax kom hans far och farfar hem från bastun. Stefan, Gunillas man, var lite burdus men rak och ärlig, medan farfar Tore hade varma, milda ögon. De omfamnade mig, Sonja och Markus med en uppriktighet som inte kunde låtsas.
“Bra att ni kom, barn!” ropade Stefan. “Gunilla, duka fram maten, vi är hungriga efter bastun!”
Bordet var mer än blygsamt dukat. Jag såg hur Markus för ett ögonblick höjde ögonbrynen han visste vad hans mamma kunde. Jag åt knappt något: en klump av förolämpning och dåliga aningar fastnade i halsen. Inuti mig växte ilska mot Markus: varför presenterade han mig inte som sin blivande fru? Varför lät han dem behandla mig så?
Stefan hällde upp hemgjord snaps och skulle precis hålla en skål, men Gunilla hann före:
“För dig, min son! För din examen, ditt nya jobb! Vi är så stolta!”
De drack om och om igen. Varje skål var bara för Markus. Som om jag och Sonja inte existerade. Och han han strålade, skrattade, pratade med sin far och farfar och teg. Han sa inget om oss, försökte inte ändra ämnet, kallade mig inte sin älskade. Jag kände inte igen honom. Inombrors försökte jag rättfärdiga det: “Han har saknat sin familj, han är avslappnad. Men han älskar mig”
Bara farfar Tore gav oss då och då en varm, medlidsam blick, sedan en skarp en mot Gun
