När han steg in i stugan, såg han sig omkring och mindes att han redan hade sett just detta hus i sina drömmar, och kvinnan som mötte honom, så lik denna… Sådana drömmar hade han haft när han var liten och sjuk och grät. För kvinnan i drömmen hade inget ansikte, bara ögon som glödde som små eldar. Han var rädd för henne, för hon verkade som ett spöke. Då grät han och ropade på sin mamma. Mamman lade sig bredvid, gjorde korstecken över honom och höll honom hårt intill sitt hjärta…
Hennes stuga undveks redan länge av de som kom för att önska god jul. Ungarna sprang hellre dit där de kunde få en tjugolapp än en torr pepparkaka. Spriten hos Märta var inte heller av finaste sorten hembränd… Kanske kom grannen Fredrik in till henne när han redan var ordentligt berusad och knappt kunde stå på benen:
Skål, skål, för lycka, för hälsan, för det nya året… häll upp, lilla Märta! pladdrade han som en inövad visa.
Hon hällde upp åt honom och själv tog hon också en sup eller två det lättade på sömnen. Om bara Fredrik kunde tänka sig för lite grann, men nej, han måste träffa precis det som gjorde mest ont…
Så här lever vi, lilla Märta… Jag och min gumma som två stubbar i skogen! Ingen kan göra oss illa. Vi har ingen och det är allt! Men du har ju en dotter!
Drick din sup och håll käften som den där skälliga hunden Blixten! Jag har en dotter! Vem vet var hon är, men jag har en! Så stick hem nu och håll mun! Du bara babblar! Gå nu! väste hon åt grannen.
Fredrik hade ingen brådska att lämna henne, trots att hon redan knuffade honom i axlarna.
Jag vet varför du är arg… Jag vet… Och hela byn vet att du gav bort din dotterson till främmande människor. Säg att det inte är sant! Säg! Ah… Vet du vad gummorna i byn säger? Den där pojken drömmer du om på nätterna! Det är därför det lyser i ditt fönster, för du är rädd… Eller hur? Rädd? Heh heh… han flinade och stirrade henne rakt i ögonen.
Hörru! Din mögliga fyllo! Stick härifrån! Glöm vägen hit! Glöm den! Märta grep tag i hans smutsiga skjortkrage och kastade ut honom som en oren katt, ända ut över tröskeln.
Du har blivit galen, Märta! Jag menade ju bara… släpp! han kunde inte slita sig loss.
Aldrig mer! Hör du det! Aldrig mer kommer du hit! skrek hon efter honom.
Och han bara fnissade… Men han kom aldrig mer, varken för att be om en sup eller för att prata. Kanske skämdes han, eller kanske var han rädd. Hon skulle ha förlåtit honom om han kommit in den här gången också. För utom honom fanns det ingen annan, och det är ju sedvänja. Ingen hörde vad han sagt till henne… Men han hade ju talat sanning… Och sanningen gör ont…
Hon drömmer verkligen om pojken. Hon kan aldrig se hans ansikte. Bara ögonen, som små eldar, lyser… Han står på tröskeln och ber om att få komma in… men går inte längre in, och får inte komma in… Otaliga gånger har hon sett denna dröm, eller kanske var det ingen dröm…
* * *
Solen stod redan högt på himlen, och Märta förstod att Fredrik inte skulle komma den här gången. Hon mindes förolämpningen från förra året och… det var som om hon kände lukten av hans skjorta på fingrarna igen. Hon satte sig ensam vid bordet och hällde upp en snaps… Det var ju jul!
I gården började hunden Blixten skälla vilt, och dörren gnisslade plötsligt. Någon kom in.
God jul! Får jag komma in och önska lycka? i dörröppningen stod en vacker ung man.
Märta ryckte till från bordet och ställde sig upp som en soldat:
Kom in, om ni redan är här…
För lycka, för hälsan… strödde han ris över golvet.
Märta släppte honom inte med blicken. Hon såg att han kastade ris, men hans ögon letade i alla vrår. Han tänker stjäla skräcken for genom henne. Om bara Fredrik kunde komma…
Ville ni något, eller kom ni bara för att önska lycka… Letar ni efter någon? Vem är ni? frågade hon osäkert.
Det hör ju till seden att bjuda den som kommer med lyckönskan, eller har ni inget? Jag har själv med mig han steg fram till bordet och började ta fram vin, korv och kakor ur sin väska.
Märta, helt förvirrad, hämtade en gjutjärnsgryta med potatis och stekt fläsk från spisen och satte sig mittemot gästen, som så skickligt hjälpt henne att duka.
“Kanske någon släkting till Lotta… Men han verkar för ung. Varför skulle hon skicka honom…?” tänkte hon medan hon slog upp maten.
Gästen hällde upp vin i glasen under tiden, och hon visste inte vad hon skulle göra. Hon måste säga något…
Ni är inte härifrån, ser jag. Letar ni efter någon?
Ja… Är ni Märta Johansson?
Det stämmer!
Var er man Per Andersson?
Ja… han är död…
Och er dotter är Lotta Persson? Tyvärr vet jag inget om henne…
Jo… jo…
Nåväl, om allt stämmer, så är jag er dotterson Viktor… mannen reste sig och räckte henne handen över bordet, trevligt att träffas!
Världen snurrade framför hennes ögon… Plötsligt dök bilden upp av den där pojken som ibland kom till henne i drömmar och bad att få komma in. Den här främlingen tittade på henne med samma ögon som pojken i drömmarna…
Märta gav till ett skrik och vacklade… Men starka händer höll henne och satte ner henne på bänken.
Var inte rädd för mig! Jag kommer inte med anklagelser… Jag ville bara se er, och det här huset, där jag inte fick komma in en gång… Min riktiga mamma dog nyligen, och före döden berättade hon allt för mig. Så jag kom. För att se…
Det kändes för Märta som om hon grät högt för hela byn, men i verk
