Den kvällen kastade jag ut min son och svärdotter ur huset och tog deras nycklar. Då insåg jag nu får det vara nog.
En vecka har gått, och jag kan fortfarande inte fatta vad jag gjorde. Jag kastade ut min egen son och hans fru från mitt hem. Och vet ni vad? Jag känner inte en uns av skuld. För det var sista droppen. Det var de som tvingade mig till detta.
Allt började för sex månader sedan. Jag kom hem från jobbet, som vanligt. Trött, ville bara ha en kopp te och lite lugn. Och vad ser jag? I köket sitter min son, Erik, och hans fru, Lovisa. Hon skär ost, han sitter vid bordet och läser tidningen, som om inget är konstigt, och säger med ett leende:
“Hej mamma! Vi tänkte vi skulle hälsa på!”
Vid första anblicken, inget fel. Jag blir alltid glad när Erik kommer förbi. Men sedan förstod jag det här var ingen vanlig visit. Det var en flytt. Utan förvarning, utan att fråga. De kom in i mitt hem och slog sig ner.
Jag fick reda på att de blivit vräkta från lägenheten de hyrde de hade inte betalt hyran på sex månader. Jag hade varnat dem: lev inte över era tillgångar! Hitta något mer anspråkslöst, lev lite enklare. Men nej. De ville bo mitt i Stockholm, i en renoverad lägenhet med balkong och utsikt. Och när allt rasade samman sprang de till mamma.
“Mamma, vi stannar bara en vecka. Jag lovar, jag letar redan efter en ny lägenhet,” försäkrade Erik.
Jag, dum som jag var, trodde honom. Tänkte: en vecka är ingen katastrof. Vi är familj. Jag måste hjälpa till. Om jag bara visste vad det skulle leda till…
En vecka gick. Sedan en till. Sedan tre månader. Ingen letade efter någon lägenhet. Istället slog de sig ner som om huset var deras. De frågade inte, de hjälpte inte, de ställde inte upp. Och Lovisa… herregud, vilken missbedömning jag gjorde av henne.
Hon lagade inte mat, hon städade inte. Hon tillbringade dagarna med vännerna, och när hon var hemma låg hon på soffan med telefonen. Jag kom hem från jobbet, lagade middag, diskade, och hon som om hon var en gäst på hotell. Hon torkade inte ens sitt eget glas.
En dag föreslog jag försiktigt: kanske de kunde skaffa sig extrajobb? Det skulle underlätta. Svaret kom direkt:
“Vi vet vad vi gör. Tack för omtanken.”
Jag försörjde dem, betalade för vatten, el, gas. De gav inte en krona. Och ändå startade de bråk om något inte var som de ville. Varje ord jag sa blev en storm.
Och så, för en vecka sedan. Sen kväll. Jag ligger i sängen, kan inte sova. I vardagsrummet skriker TV:n, Erik och Lovisa skrattar och pratar högt. Jag måste upp klockan sex. Jag gick ut och sa:
“Tänker ni sova eller? Jag måste upp tidigt!”
“Mamma, börja inte nu,” svarade Erik.
“Fröken Ingrid, gör ingen scen,” tillade Lovisa, utan att ens titta på mig.
Det var droppen som fick bägaren att rinna över.
“Packa era väskor. I morgon är ni inte här längre.”
“Va?”
“Ni hörde. Ut. Annars hjälper jag till att packa.”
När jag vände mig om för att gå, fnissade Lovisa till. Det var hennes misstag. Jag tog tre stora påsar och började stoppa ner deras saker. De försökte hindra mig, bad och bönade, men det var för sent.
“Antingen går ni nu, eller så ringer jag polisen.”
En halvtimme senare stod väskorna i hallen. Jag tog deras nycklar. Inga tårar, ingen ånger. Bara irritation och anklagelser. Men jag brydde mig inte längre. Jag stängde dörren. Vred om nyckeln. Och satte mig ner. För första gången på sex månader i tystnad.
Vart tog de vägen? Jag vet inte. Lovisa har föräldrar, vänner, det finns alltid en soffa att sova på. Jag vet att de inte hamn
