En gång för länge sedan kom min man hem från sin mors hus, suckade djupt och föreslog att vi skulle göra ett faderskapstest för vår tvååriga dotter: »Inte för min skull, utan för mors skull.«
Ett halvår innan vårt bröllop sa hon ständigt till sin son: »Gif dig inte med henne, hon är inte värdig dig!« berättar Elin, trettio år gammal, med darrande röst av sorg. »Hon är för vacker, hon kommer att gå omkring!« Då skrattade vi och skämtade om att Erik borde ha valt en »sjöjungfru«, så hade det inte varit några missförstånd. Men nu har vi ingen lust att skratta. Inte alls!
Elin anser sig inte vara någon bländande skönhet. En vanlig tjej från förorten till Göteborg, hon tar hand om sig som så många andra. Slank, välvårdad, klär sig anspråkslöst, har alltid varit kräsen i relationer och vet hur man kräver respekt. Varför hennes svärmor, fru Birgitta, bestämde sig för att Elin var lättfotad och otrogen, förblir en gåta. Men den kvinnan förvandlade sonhustruns liv till en mardröm.
Gifta i fyra år har de en dotter. Elin är föräldraledig, hennes dagar är en ändlös rad av matlagning, städning och blöjbyten. De enda hon pratar med är andra mammor på lekplatsen. Men svärmorn vill inte ge sig. Hon misstänker att Elin bedrar henne, spionerar på henne som en billig deckarfilmdetektiv.
Hon har alltid spionerat på mig! suckar Elin, med tårar i ögonen. Ringde, kollade, dök upp utan förvarning, försökte kontrollera varje steg. I början försökte jag ta det som ett skämt, berättade för Erik och vi skrattade. Men det här är utmattande! Jag har tappat tålamodet flera gånger, vi har grälat ordentligt. Hon lugnade sig en stund, men sen började hon igen med mer kraft.
Den första skandalen hände månader efter bröllopet. Fru Birgitta dök plötsligt upp på Elins arbete. Utan förvarning, utan anledning. Hon ville bekräfta: jobbade svärdottern verkligen där? Eller ljög hon för sin man, sa hon satt på kontoret när hon egentligen var med älskare?
Jag vet inte ens hur hon kom in! minns Elin, med darrande röst av ilska. Byggnaden har säkerhet, besökare måste boka in sig. Jag trodde jag skulle svimma när receptionisten förde henne till mig: »Du har besök.« Jag frågade: »Fru Birgitta, vad gör du här?« Och hon svarade: »Jag ville se var du jobbar.« Och hon tittade överallt! Kontoret är öppet, alla sitter vid datorn, allt syns. Jag vill inte ens tänka på vad hon skulle göra om jag hade eget kontor.
Senare berättade receptionisten, Linda, att kvinnan ställt massor av frågor. Hur länge hade Elin jobbat där? Kom hon sent? Vem pratade hon med? Fanns det någon särskild på kontoret? »Jag sa att hon var gift, att hon hade man!«, tillade hon, förvirrad. Elin blev rasande. Hemma bröt hon ihop inför Erik: »Din mamma har gått över alla gränser! Prata med henne, det här är inte normalt! Hon tittade inte under bordet efter en älskare. Men vem vet om hon inte gjorde det!«
Erik verkade ha ett allvarligt samtal med sin mor. Det blev en paus. Fru Birgitta ringde bara på kvällarna, frågade hur det var, skickade hembakade bullar. Elin började tro att stormen hade lagt sig. Hon hade fel.
Nästa incident hände när Elin var gravid men fortfarande jobbade. Förkyld sjukskrev hon sig och sov hemma med telefonen avstängd när hon hörde häftiga slag på dörren och dörrklockan som ringde utan uppehåll. »Jag vaknade och trodde det var brand eller nödsituation! minns hon. Jag tittade i titthålet och där stod svärmor! Med en skrämmande min, sparkade på dörren och tryckte på ringklockan. Jag var rädd att öppna, ringde Erik: Kom nu, jag vet inte vad som händer! Han kom på tjugo minuter. Och hon stod där hela tiden, väntade på mig!«
De båda tillrättavisade fru Birgitta. Elin hotade att ringa polis och psykiatriker om det hände igen. »Håll henne borta från mig!« krävde hon av sin man. Och återigen blev det lugn.
Elin födde en dotter, men svärmor tittade inte ens på barnbarnet. Senare förstod hon varför. Hon trodde inte det var hennes barnbarn. »Självklart, jag går ju omkring, hur kan barnet vara Eriks?« skrattar Elin bittert. Anledningen? I mannens familj föddes bara pojkar. En flicka, i fru Birgittas logik, var bevis på otrohet. »Jag ignorerade galenskapen säger Elin. Jag pratar inte med henne. Erik besöker henne, går dit en gång i månaden, men utan oss. Kanske är det bäst så. Jag skulle aldrig lita på henne med min dotter.«
Men det värsta var ännu inte över. Tills en eftermiddag kom Erik hem från sin mors hus, drog ett djupt andetag, tvekade och föreslog att göra faderskapstest på dottern. »Inte för min skull, Elin, tro mig! försvarade han sig, viftande med händerna. Jag tvivlar inte. Det är för mors skull! Jag vill att hon ska lugna sig, en gång för alla. Hon har blivit galen, och jag måste höra det här!«
Elin skrattade, ett bittert skratt. »För din mamma? upprepade hon, med skakande röst av ilska. Det är bättre att du erkänner att du tror på henne! Du vet att hon aldrig kommer att sluta. Vi
