Den Lilla Flickans Tysta Övervakning: En Mysterisk Besök hos Fadern.
Den lilla Elin stod tyst i skuggan, betraktande när hennes pappa förde in en gammal dam i hennes lilla rum. Kvinnan var kort och full av rynkor.
“Ja, mamma, här är det inte lika rymligt som i ditt hus, men det är bättre här: centralvärme, rinnande vatten, ett varmt badrum. Och när vi säljer ditt hus och köper en större lägenhet får du ditt eget rum.”
“Åh, varför är sängen så liten?” frågade den gamla damen med en mjuk men ändå bestämd röst. “Jag skulle knappt få plats själv…”
“Den är Elis! Din sondotter. Oroa dig inte, vi skaffar en större säng åt dig.”
“Men det blir ingen plats kvar!”
“Tänker du springa omkring som en unge?” skrattade fadern vänligt. “Det ordnar sig, ni kommer att hitta en lösning!”
“Och Elin…?”
“Ja!” Faderns röst hårdnade plötsligt. “Dotter till Josefin.”
“Och din dotter också,” rättade den gamla damen lugnt, utan att låta sig skrämmas av sonens skarpa ton. “Gud vare med henne, Josefin.”
Elin gjorde automatiskt korstecknet.
Hennes mor hade varit vacker och kärleksfull, älskat sin dotter Elin, som hon döpt efter hjältinnan i en älskad roman. Elin mindes moderns leende när hennes pappa, Erik, kom hem. Han hade också varit snäll och rolig, alltid med leksaker och kramar till Elin.
Men en dag rasade allt samman. Modern vaknade inte. Elin förstod inte vad som hände, varför alla grät och klappade henne tröstande, varför pappa verkade arg och distanserad. Det hemska ordet “avliden,” som alla upprepade när de kom in i huset, förföljde henne, även om hon inte visste vad det betydde.
Snart åkte de länge i bil med pappa. Han var tyst och svarade inte på hennes frågor. Slutligen stannade han bilen och sa med tung röst:
“Lilla mamma är inte här längre, Elin. Du ska bo hos mig och min familj. Du har två bröder.”
Evin lugnade sig lite. Men när de kom till pappas lägenhet möttes de av en hårig kvinna som skrek:
“Varför tar du hit denna börda? Ta hand om henne själv! Jag vill inte uppfostra din utomäktenskapliga dotter!”
Elin tryckte sig mot väggen. Två pojkar, tvillingar, tolv år gamla, dök upp när de hörde skriken. De såg på henne med förakt.
“Vem är du?” frågade en av dem. “Vad är det här för luffare?”
Den andra ryckte åt sig Elins väska, öppnade den och hällde ut innehållet på golvet.
“Vad har vi här? Usch! Skräp! Har du plockat det ur soporna?” Han började trampa på hennes saker.
Elin skrek. Föräldrarna kom springande.
“Ser du?” skrek kvinnan igen. “Knappt hunnit in och redan bråk. Varför gråter du, lilla snorunge?”
Elin såg på pappa med tårar i ögonen. Han bedömde situationen och sa kallt:
“Gå till ditt rum! Och du,” vände han sig till Elin, “kom med mig!”
Flickan följde lydigt efter. Hon hörde kvinnan muttra när de gick.
“Elin!” De steg in i ett litet rum med ett litet fönster, som tidigare verkade ha varit ett förråd. “Din mamma har avlidit. Du ska bo hos mig och min familj. Den där kvinnan är min fru, Lena. Och pojkarna är mina söner, Olle och Nils. Försök att komma överens med dem.”
Pappa lämnade henne, men kom snart tillbaka med en gammal säng och ett litet bord.
“Sätt dig!”
Elins liv förändrades radikalt. Trots att hon försökte accepterade pappas familj henne aldrig. Tant Lena blev irriterad bara av att se henne och sa att hon var överbelastad. Pojkarna nöp eller knuffade henne när de fick chansen. Elin lärde sig snart att det var bäst att stanna i sitt hörn när någon var hemma. Hon tillbringade dagarna i det lilla rummet och lekte med en gammal docka det enda som fanns kvar från det förra livet.
Ibland kom pojkarna in och hånade henne. Tills pappa märkte det och straffade dem hårt. Efter det gick de inte längre till hennes dörr, men de tog varje chans att plåga henne när hon gick på toa, tvättade sig eller åt. Hon fick inte alltid samma mat som de andra och åt oftast ensam. Elin kände doften av bullar till frukost, men fick gröt och tunn soppa. Pappa gav henne ibland godis i smyg.
Elin längtade efter att få börja skolan, få vänner och vara bland andra barn. Men det var långt kvar.
Nu hade en mormor blivit hennes nya granne. Elin kröp ihop i sin säng och iakttog när den gamla damen flyttade in. Hon såg när pappa och pojkarna bar in en gammal soffa och ett litet skåp. Efter det fanns knappt plats att röra sig.
“Vi får lära känna varandra,” sa den gamla damen och satte sig i soffan. “Jag är fru Maj
