I salen på en restaurang mitt i Stockholm ekade bröllopsfesten för Agnes och Erik. Skratt och musik fyllde luften medan det nygifta paret strålade i centrum. När det var dags för presenter var Agnes föräldrar först, de räckte över ett kuvert fyllt med kronor. Sedan kom Eriks mor, Birgitta, med en bukett blommor. Hon böjde sig fram och viskade: *”Min riktiga gåva kommer efter bröllopet.”* *”Vad menar du?”* frågade Agnes förvirrat och tittade på sin man. *”Ingen aning,”* skrattade Erik. Men Agnes kunde inte ana vilket spel Birgitta höll på med.
Redan innan ceremonin hade Birgitta lämnat mystiska ledtrådar. *”Jag vill inte ge er någon liten sak,”* sa hon. *”På bröllopsdagen, förvänta er inget, men efteråtdå ska ni få en gåva som överraskar!”* *”Det är ingen brådska,”* svarade Agnes, obekväm. *”Mamma, vi är glada bara för att du är här,”* försökte Erik lugna henne. *”Tomhänt kommer jag inte till min sons bröllop,”* förklarade Birgitta bestämt. *”Men säg inget till resten av familjen.”* *”Visst,”* instämde Erik, fast Agnes tvivlade på att hon skulle hålla sitt löfte. Birgitta hade det inte gott ställt, men bröllopet hade betalats av paret själva, utan hjälp. Agnes föräldrar, trots sin knappa budget, hade skrapat ihop femtontusen kronor. På festdagen kom Birgitta bara med blommorna, överskuggade av skålar och dans. Men hon strålade under talen, drog ut på lyckönskningarna som en stjärna som krävde applåder.
*”Ni anar inte vad jag har planerat,”* viskade Birgitta mot slutet av kvällen, ögonen fulla av mystik. *”Det blir en överraskning som kommer att tysta er men inte än.”* *”Det är lugnt, oroa dig inte,”* sa Erik och tryckte sin frus hand. *”Jag blev faktiskt nyfiken,”* erkände Agnes och dolde sin irritation. *”Vet du något jag inte vet?”* *”Jag lovar, nej,”* ryckte Erik på axlarna. *”Men gåvan spelar ingen roll. Det viktiga är att vi är tillsammans.”* Agnes höll med, men nyfikenheten gnagde. Hon försökte lirka fram ledtrådar, men Birgitta svarade bara med gåtfulla leenden: *”Om jag berättar förstör det överraskningen. Vänta bara!”*
Månaderna gick, och gåvan dök aldrig upp. Det som först var ett skämt blev snart en tagg i hjärtat på Agnes. Åtta månader efter bröllopet tog hon upp ämnet. *”Åh, du tänker bara på pengar!”* fräste Birgitta, rösten darrande av låtsad kränkning. *”Du frågar aldrig hur jag mår, om jag behöver hjälp!”* *”Om du behöver något, säg till,”* svarade Agnes förvånat. Men Birgitta teg, spelade offer och klagade sedan för sin son över svärdotterns *”brist på respekt”*. *”Låt mamma vara,”* bad Erik. *”Hon gjorde en scen, det räcker nu.”* *”Jag frågade bara av nyfikenhet, hon skapade ju hela den här förväntan!”* försvarade sig Agnes.
Efter detta undvek Agnes Birgitta, pratade bara när nödvändigt. Det gjorde saken värre. *”Så länge hon trodde jag skulle ge dyra saker, log hon,”* suckade Birgitta till sin son. *”Nu när hon insett att hon inte får något, tittar hon inte ens på mig!”* *”Det stämmer inte,”* invände Erik. *”Förklara då hennes beteende!”* envisades Birgitta. *”Sedan det där samtalet verkar hon ha pest. Hon undviker till och med att komma hem till mig!”* När Agnes fick höra detta, suckade hon: *”Din mamma är aldrig nöjd. Först irriterades hon av mitt intresse, nu av min distans. Imorgon klagar hon för att jag andas fel!”* *”Hon tror vi bara vill ha saker av henne,”* sa Erik skamset. *”Precis,”* svarade Agnes. *”Mina föräldrar kommer alltid med någotfrukt från trädgården, bakverkmedan hon dyker upp tomhänt och tar med sig matlådor!”* *”Antyder du att min mamma är snål?”* fräste Erik. *”Respekt, tack. Hon är den enda mamma jag har.”* *”Inga problem,”* sa Agnes torrt. *”Men om hon vill ha respekt får hon börja med att visa det själv.”*
Ämnet blev tabu, men konflikterna fortsatte. Birgitta, som om hon ville piska upp storm, kritiserade Agnes för allt. Men för andra berättade hon en annan historia: *”Jag gör allt för paret, ger dyra presenter, tänkte till och med ge henne min gammelmormors ring! Och det här är tacken jag får!”* Åhörarna, rörda, trodde på hennes fläckfria version.
På bröllopsdagen blåste Birgitta liv i löftet igen. *”Förbered er på en oförglömlig överraskning!”* förkunnade hon när hon bjöds på en middag. *”Oroa dig inte,”* försökte Agnes lugna. *”Tack för din åsikt, men jag bestämmer,”* svarade Birgitta med ett vasst leende. Erik blev irriterad: *”Varför ifrågasätter du alltid mamma? Om hon vill ge något, låt henne!”* *”Exakt,”* kontrade Agnes. *”Hennes bröllops’present’ har fortfarande inte kommit, vi behöver inte fler.”*
De kom överens om att undvika mer bråk. På festen kom Agnes föräldrar med en handbroderad duk och linnelakan. Vännerna gav kristallglas. Birgitta anlände med ett jättelikt kort och höll ett tal som varade i tjugo minuter. Detta, menade hon, räckte gott som bidrag. *”Om du nämner presenter igen, bråkar jag med dig,”* varnade Erik på vägen hem. *”Tänkte inte göra det,”* ljög Agnes.
Men tystnaden varade inte länge. Nästa månad krävde Birgitta en dyr telefon till sin födelsedag. *”Ska vi verkligen ge efter?”* undrade Agnes. *”Hon behöver den, och vi har råd,”* försvarade Erik. *”Så klart,”* svarade Agnes torrt. *”Men kom ihåg att min mamma fyller år nästa månad. Presenterna borde vara likvärdiga.”* Erik räknade på utgifterna och gav upp. Till slut fick Birgitta en enkel modell och exploderade av ilska. Hon skyllde på Agnes för att ha *”påverkat”* sonen och svor på hämnd för svärdotterns *”småaktighet”*.
