**Dagboksinlägg**
Idag packade Elsa sina saker och lämnade mig.
“Vart ska du?”
“Vad spelar det för roll för dig? Du får också lämna lägenheten. Den är min och pappas. Jag ska hyra ut den. Jag behöver inga festprissar här. Hitta dig ett eget ställe.”
Elsa kom hem från jobbet och såg igen att hennes man, Markus, hade festat. Han var inte ensam hans vänner var med. Vid bordet satt grannen Lars och hans bror Niklas, som var på besök. De hade firat Niklas semester i tre dagar nu.
Markus brukade inte festa så ofta. Knappt varje helg ens. Men nu var det ju Niklas som kommit, och sällskapet var igång. Markus visste att det inte var rätt, men han kunde inte säga nej till sina vänner.
“Är du min vän eller inte?” upprepade Niklas hela tiden.
“Markus, skicka hem dina vänner nu så de kan sova. De kan knappt stå på benen.”
“Tyst, kvinna!” skrek Niklas.
“Elsa, vi går snart”, mumlade Lars och reste sig från bordet.
“Vem tror du att du är, som talar till min fru?”
“Lugna dig. Alla går hem nu. Ut.”
Elsa knuffade ut gästerna, skickade sin man till soffan och började städa. Snart skulle hennes svärmor, Gunilla, komma. Och hon fick gärna se vad hennes son höll på med!
Elsa hann göra allt klart innan Gunilla kom. Hon till och med lagade en snabb middag, eftersom gästerna ätit upp all mat. Det som var kvar på bordet slängdes i soporna.
“Gunilla, Linnea, vad jag har saknat er!”
“Mamma, farmor har en kattunge. Den är röd. Farfar säger att den är en listig liten rackare.”
“Linnea!”
“Farfar säger så.”
“Tvätta händerna, så äter vi och dricker te.”
“Men var är Markus? Jag ringde honom, men han svarade inte.”
“Han sover. Tredje dagen i rad firar han med grannen. Jag kommer hem från jobbet och måste köra ut dem, men på morgonen börjar det igen. Jag skulle kunna låsa ute honom på morgonen. Innan Niklas kom till Lars var allt lugnt. Men nu är han här för gott. De delar lägenheten med sin bror, och Lars fru låter dem inte festa hemma de har småbarn. Så nu har de tagit över hos oss.”
“De har varit vänner sedan första klass. Så fort vi flyttade hit blev de så. Man kan inte bara bryta det. Ni måste flytta.”
“Vart då? Huset är inte klart än, fastän det inte är mycket kvar. Vi måste åka och kolla. Och hur ska jag lämna honom?”
“Han kommer att komma springande.”
“Vem då?” Markus stod plötsligt i dörren.
“Du. Vem annars? Redan här, lockad av matlukten?”
“Jag vill inte ha något.”
“Bra. Elsa packar sina saker och lämnar dig.”
“Vart?”
“Vad spelar det för roll? Du får också lämna lägenheten. Den är min och pappas. Jag ska hyra ut den. Jag behöver inga festprissar här. Hitta dig ett eget ställe.”
“Vadå, ett eget ställe?” Niklas såg chockad ut. “Vi bygger ju ett hus.”
“Ett hus? Tänk efter vems hus är det? Vem har betalat? Just det Elsa och du. Men du använde våra pengar. I huset ska Elsa och Linnea bo. Elsa, stå inte där, packa dina och Linneas saker.”
“Jag ger dig inte min dotter!”
“Åh, så läskigt.”
“Hon är min. Elsa har inget med henne att göra.”
“Men när hon blev hennes mamma, gjorde hon det då? Skäms du inte? Hon är hennes mamma! Och säg inget mer framför Linnea. Packa dina saker istället.”
“Mamma, jag är din son. Och jag då?”
“Och vadå? Imorgon ska lägenheten vara tom. Nu åker jag med flickorna.”
“Vart?”
“För att kolla deras hus och sätta fart på byggarbetarna. Det är nästan klart. Vi beställer möblerna också.”
“Och jag?”
“Varför oroar du dig hela tiden? Du har vänner de kan ta hand om dig.”
“Nej, så här går det inte.”
“Jag har sagt mitt. Elsa, är du klar? Då åker vi. Ta bilnycklarna.”
“Min bil?”
“Vill du att vi ska gå? Du kan inte köra så här.”
“Nu åker vi hem till oss, och imorgon ser vi hur det är med huset”, sa svärmodern. “Helgen är nära. Vi behöver vila. Han får tänka över saken.”
Nästa morgon stod Markus med sina väskor på föräldrarnas trapp. Med Gunilla var det inga skämt. Om hon sa något, så blev det så.
“Vad vill du?”
“Mamma, du sa att jag skulle lämna lägenheten. Nu är den tom. Jag bor hos er tills jag hittar något. Jag hämtar Linnea och Elsa. Var är de?”
“De är här nu, men snart åker vi och kollar huset.”
“Jag letade efter dem. Mamma, kan vi prata? Det är mitt fel. Det är bröderna. Du känner Niklas och Lars. Man kan inte bli av med dem.”
“Därför ska du inte bo där längre.”
Elsa och Markus försonades. Elsa var sårad, men hon trodde på honom.
“Slut. Inga fler grannar eller vänner.”
“Kom ihåg, annars får du inte träffa Linnea. Hon stannar hos mig. Och sonen också…”
“Sonen? Sonen! Vi måste skynda på med huset. Mamma måste få veta!”
“Skrik inte, hon vet redan. Kanske ingen son, utan ännu en dotter. Det är för tidigt att veta.”
“Okej. Dotter eller son. Du är min Elsa!” Markus tog henne i famnen och svängde runt.
“Försiktigt. Sätt ner mig.”
Familjen flyttade in i det nya huset. Linneas lillebror föddes strax efter inflyttningen.
“Linnea, kom och titta på din lillebror”, sa farmor.
“Så liten. Min är större. Mamma gav honom till mig. Nu har vi två mammor. Eller hur, farmor?”
“Ja, lilla vän.”
“Jag är inte liten. Han är liten. Och mamma lovade att vi skulle skaffa en listig liten rackare. Eller…”
“Linnea!”
“Farfar säger så…”
