Vilken fantastisk rättvisa du har, Gunnel! Våra barn fick steka sig i solen på din tomt förra året, sen slitit vi ett helt år för att fixa din sommarstuga, och nu får Ninas barn njuta av allt medan våra får sitta hemma? Jättebra rättvisa! Olga kunde inte hålla tillbaka ilskan längre.
Jag sa att det var för barnen, men jag sa aldrig att det bara var för dina! Tror du jag inte har andra barnbarn? Förra året var det era tur, i år är det Ninas det är väl rättvist!
Jättebra rättvisa, Gunnel. Så våra barn fick lida i solhettan förra året, sen jobbade vi ihjäl oss på din stuga, och nu ska Ninas ungar få allt medan våra blir hemma? Så ska det vara!
Ni får komma nästa år. Stugan står ju kvar. Vi är ju en familj, för tusan! Ibland hjälper ni, ibland Nina. Slutligen är det min stuga jag bestämmer!
Åh ja, Nina har verkligen bidragit så mycket. En liten sandhög till sandlådan. Vilket jättebidrag, muttrade svärdottern.
Gunnel, rättvisa är när alla får lika. Kan du inte ta våra barn en månad och sedan Ninas?
Vad då! Jag skulle kollapsa på två månader. Jag är inte ung nog att hantera en hel barnflock, protesterade svärmor.
Två veckor då?
Nej, jag har redan lovat Nina. Hon och Valter har semester i juli, de vill vara ifred. Så det går inte.
Kom nästa onsdag, till fredag. Ett par dagar kan jag klara, men mer… Det blir för mycket.
Olga andades ut hårt. Ett par dagar… Med tanke på allt de lagt ner på stugan det var ingenting! En ynka liten gåva, särskilt efter allt.
Okej. Jag förstår. Hej då, sa hon och lade på.
Hon grep sig om huvudet. Vad skulle de göra nu? Hela året hade barnen längtat efter att få åka till mormor, leka på den nya lekplatsen, bada i poolen och nu… nu skulle andra få allt.
…Och allt hade börjat så fint. Förra sommaren åkte Olof till sin mor, och Olga följde med. Hon hade inte varit på stugan på tio år, sen svärfar levde. Och ingenting hade förändrats.
Då fanns det inga bekvämligheter, men nu liknade stugan mest ett förfallet skjul. Gnisslande fönster, en utedass, ogräs upp till midjan… Taket lutade. Torra grenar hängde från träden.
Inne var det inte bättre. Möbler från förr, blekta tapeter, golv som sjunkit på sina ställen. Det luktade mögel och instängdhet.
Åh, så mycket som måste fixas… suckade svärmor. Olof, börja med gräset och grenarna. Jag visar vad som ska kapas.
Medan Olof arbetade ute, satte Gunnel på te åt sig och svärdottern. Först pratade de om vardagen: skolbetyg, jobb, hälsa. Sedan…
Jag skulle gärna ta hit barnbarnen, men vad ska de göra här? sa Gunnel plötsligt och suckade. Fånga grodor vid bäcken eller gräva i jordgården. Här finns inga bekvämligheter, inga roliga saker.
Olga såg sig omkring i köket. Hon mindes sin egen barndom, somrarna hos farmor på landet. Till och med att mata hönsen var ett äventyr då.
Hon hade glatt letat efter maskar åt farfar när han skulle fiska, flätat blomsterkransar som farmor muttrade åt.
Alla dessa klängväxter! Finns det ingen räddning från dem? klagade hon.
Olga förstod inte varför farmor blev arg. Blommorna var vackra.
Varje dag var full av nya upptäckter. Hon blev glad om hon såg en ovanlig fjäril. Grät när en fluga hon fångat visade sig vara ett bi som stack henne. Och just de somrarna på landet mindes hon allra bäst.
Naturligtvis ville hon att hennes barn också skulle få sådana minnen.
Tänk om vi fixar stugan tillsammans? föreslog Olga. Inte på en gång, men lite i taget.
Just det! Det var precis vad jag tänkte säga, log Gunnel. Hellre lägga pengar på något eget än på dyra resor.
Jag bryr mig inte, men era barn behöver en plats att vara på. Vi har inget hav, men de kan bada i sjön här. Jag tar gärna hit dem varje sommar.
Så blev det. Redan till slutet av sommaren fick stugan nya fönster. Olof fixade staketet, Olga hittade barnmöbler.
Begagnade, men i bra skick. Barnen tillbringade augusti hos Gunnel och kom hem förtjusta.
Mamma, får vi åka till mormor Gunnel igen? Det var så kul! Vi samlade sniglar, fångade syrsor, till och med såg en mus! Och en bönsyrsa! pep den yngste.
Självklart, log Olga. Vi hjälper mormor, så blir det ännu bättre nästa år.
Gunnel log på avstånd.
Hela året gick åt till reparationer. De drog in vatten, byggde ett badrum, fixade lite här och var. Köpte en luftkonditionering mot hettan. På tomten kom en altan, en sandlåda, en uppblåsbar pool.
Inte någon lyxmodell, men barnen blev glada ändå. De frågade hela tiden när de fick åka till mormor och prova allt.
Så duktiga ni är! sa Gunnel. Nu blir det riktigt fint för barnen.
Då trodde Olga att de gjorde något tillsammans. Att det var så familj skulle vara hjälpas åt, enas, glädjas tillsammans.
Men Nina hade inte lyft ett finger. Vid högtider lyssnade hon intresserat på stuguppdateringar men teg. Hon bidrog bara en gång med sand till sandlådan.
Allt detta krävde hårt arbete av Olga och Olof. De sket i semester, investerade i barnens framtid. Och vad fick de? “Kom nästa år.”
Olga kunde inte sitta still av ilska för sina barns skull, för sin egen. Hon ringde sin mor för att lugna ner sig.
Ja, situationen är inte helt enkel… sa hennes mor när hon hört allt. Men Gunnel har inte skött sig. Tekniskt sett har hon rätt, men hon lurade er. Och ni trodde på henne…
Vi trodde ju alla! Olof sprang dit hela tiden. Barnen frågar jämt om stugan. Vad ska jag säga? suckade Olga. Å ena sidan gick vi med på det, trodde på henne. Å andra sidan…
Å andra sidan hon lurade er rejält, sammanfattade mamman. Hon kunde ju sagt direkt att hon inte kunde ta era barn i år.
Just det! Men nu är frågan vad gör vi? Vi har inte sparat till en resa, och hemma blir de uttråkade.
Det finns alternativ. Hyra en stuga, till exempel. Inte billigt, men mycket billigare än en
