“Har du menyn, se till att allt är klart till fem. Det är väl inte jag som ska stå i köket på min egen jubileumsdag,” befallde svärmor, men ångrade sig genast.
Anna-Lena väcktes den lördagsmorgonen med en känsla av fest. Sextio år en rund dag, värdig firande. Hon hade länge planerat denna dag, skrivit gästlistor och tänkt ut sin klädsel. I spegeln såg hon nöjet i sin egen blick hon var van vid att allt gick enligt hennes plan.
“Mamma, grattis på födelsedagen!” Anders var den första som kom in i köket, med en liten presentlåda i handen. “Det här är från oss och Elin.”
Elin nickade tyst, stod vid spisen med en kaffekopp i handen. Hon var alltid fåordig på morgnarna, särskilt när det gällde svärmors familjehögtider.
“Åh, Anders, tack!” Anna-Lena tog emot presenten med spelad glädje. “Har ni ätit frukost än?”
“Ja, mamma, allt är bra,” svarade Anders och sneglade på sin fru.
Elin ställde ner koppen i diskhon, mentalt förberedd på det som väntade. De senaste dagarna hade svärmor varit i strålande humör, vilket paradoxalt nog bara gjort hennes kontrollbehov värre. Som om högtidsstämningen gav henne rätt att bestämma över alla ännu mer än vanligt.
“Elin, kära du,” vände sig Anna-Lena till henne med den där speciella tonen som alltid innebar en förklädd order. “Jag har en liten uppgift åt dig.”
Elin vände sig om och försökte hålla ansiktet neutralt. Under tre år i samma lägenhet hade hon lärt sig att läsa svärmors toner som en öppen bok.
“Har du menyn, se till att allt är klart till fem. Det är väl inte jag som ska stå i köket på min egen jubileumsdag.” Anna-Lena räckte över ett hopvikt papper med prydlig handstil.
Elin tog papperet, läste igenom listan och kände hur allt inom henne knöt sig. Tolv rätter. Tolv! Från enkla smörgåsar till avancerade sallader och varma förrätter.
“Anna-Lena,” började hon försiktigt, “men det här kommer att ta hela dagen…”
“Javisst!” skrattade svärmor, som om Elin sagt något självklart. “Vad annars ska man göra på en sådan stor dag? Naturligtvis laga mat till jubilaren! Du förstår väl att det kommer många gäster, alla mina väninnor, grannarna… Vi kan inte skämma ut oss.”
Anders såg från sin mor till sin fru och kände tydligt spänningen stiga.
“Mamma, kan vi inte beställa något färdigt?” föreslog han tveksamt.
“Vad säger du!” utbrast Anna-Lena förfärat. “Servera köpt mat på min jubileumsdag? Vad ska folk tro om mig! Nej, allt ska vara hemgjort, lagat med kärlek.”
Elin knöt nävarna. Med kärlek. Naturligtvis med någon annans kärlek. Hennes egen, som skulle slita i köket hela dagen.
“Okej,” sa hon kort och vände sig om för att gå.
“Elin!” ropade Anders efter henne. “Vänta.”
Hon stannade i hallen och andades tungt. Anders kom fram, med skuldmedveten blick.
“Hör du, jag skulle hjälpa till, men du vet hur jag är i köket… Mina händer är inte gjorda för det.”
“Naturligtvis,” log Elin ansträngt. “Och att din mor behandlar mig som tjänsteflicka, är det okej?”
“Åh, kom igen…” Anders ryckte på axlarna. “Tänk själv, att laga mat till mamma på hennes dag det är väl inte så svårt? Hon gör så mycket för oss, ger oss boende, tar aldrig betalt för hyran…”
Elin gav honom en lång blick. Hon kunde ha påmint honom om hur hans mor ständigt påminde henne om boendet, kritiserade städningen och hennes matlagning när hon lagade åt familjen. Hon kunde ha berättat hur Anna-Lena vid varje tillfälle påminde om att hon “tagit in en bondflicka i familjen”, som om det var en enorm tjänst. Men vad var poängen? Anders skulle ändå inte förstå. För honom var hans mor helig, och Elins klagomål bara gnäll från en bortskämd hustru.
“Okej,” sa Elin och gick tillbaka till köket.
De kommande timmarna flög förbi i galen fart. Elin skar, kokade, stekte och blandade. Händerna arbetade automatiskt, medan tankarna malde en envisare än den andra. Och plötsligt, när hon stod vid spisen och rörde i en ny sås, kom inspirationen. Idén var enkel men samtidigt så raffinerad att hon inte kunde låta bli att le.
Hon tog fram en liten låda från skåpet, köpt på apoteket för en månad sedan men aldrig använd. Ett mildt laxeringsmedel. På förpackningen stod att effekten kom inom en timme efter intag.
Elin studerade menyn noggrant. Sallader, förrätter i allt detta kunde hon ljudlöst blanda i några droppar. Men det varma köttet med potatis skulle hon lämna orört. Någon mat måste hon och Anders ju ha.
Klockan fem var bordet fullt av godsaker. Anna-Lena, klädd i en ny klänning och fullt påprydd med smycken, betraktade köket som en fältherre före strid.
“Inte illa,” nickade hon gillande. “Fast stanssalladen kunde vara saltare.”
Elin teg och dukade bordet. Inombords sjöng hon av förväntan.
Gästerna började anlända precis klockan fem. Anna-Lena hälsade var och en med öppna armar, tog emot presenter och komplimanger. Hennes väninnor damer i samma ålder, lika festklädda prisade bordets prakt.
“Anna-Lena, du har verkligen ansträngt dig!” utbrast Birgitta, grannen från tredje våningen. “Vilken fröjd!”
“Åh, tack,” svarade Anna-Lena blygsamt, “det är Elin och jag som har arbetat. Fast jag gjorde det mesta, hon bara hjälpte till.”
Elin, som just höll på att duka fram tallrikar, höll på att brista ut i skratt. Hjälpte till. Naturligtvis.
“Anders,” viskade hon till sin man, “ät inte salladerna. Vänta på det varma.”
“Varför?” undrade han.
“Bara vänta, okej?”
Han ryckte på axlarna men lydde. Elin satte sig avsides och iakttog hur gästerna ivrigt tog för sig av förrätterna. Anna-Lena berättade om hur hon länge planerat menyn, valt ingredienser och försökt tilltala alla smaker.
“Den här salladen är min specialitet,” skröt hon och pekade på stanssalladen. “Receptet är från min mormor.”
“Gudomligt!” instämde Margareta. “Du har verkligen guld i händerna, Anna-Lena!”
En timme gick. Elin tittade på klockan och väntade. Och sedan började det.
Först var det Birgitta som grep sig om magen.
“Åh,” stönade hon, “jag mår inte bra…”
