*Dagboksinlägg*
Det var en lång flygning i businessklass. Jag hade bokat min plats i förväg, valt ett fönstersäteville bara ha en lugn resa, kanske jobba lite och vila. Allt gick som vanligt: passagerare fyllde kabinen, väskor försvann in i bagagehyllorna, flygvärdinnor erbjöd vatten.
Jag hade precis satt mig när en man i en dyr kostym steg ombord. Han bar en läderportfölj och gick med självsäker min rakt mot sitt sätebrevid mig. Han granskade stolen, flyttade blicken till mig, gjorde en grimas och sa högt, så alla kunde höra:
“Vad i hela friden? Jag betalade för businessklass, men det känns som tunnelbanan i rusningstrafik!”
Han himlade demonstrativt med ögonen och gav mig en föraktfull blick.
“Jag ska till en viktig konferens och behöver förbereda mig, men nu kan jag inte ens sitta ordentligt,” muttrade han och sjönk tungt ner i sätet.
Jag förstod precis vad han menade. Eller rättare sagt, vem han menade.
“Varför säljer de ens platser till såna som hon?” fräste han, lågt men tillräckligt högt för att jag skulle höra.
Han satte sig och började genast knuffa mig med armbågen, som för att visa sin missnöjdhet. Det gjorde inte bara ontdet sved i hjärtat. Jag vände mig mot fönstret och höll tillbaka tårarna. Jag hade aldrig trott att en vuxen, välklädd människa kunde vara så elak.
Hela flygningen rörde han sig störande, prasslade med papper, suckade högtmen sa inget mer. Jag svalde det. Jag är van vid blickar och fördomar, men inte så här ren ondska.
Men mot slutet av resan hände något oväntat, och plötsligt ångrade han sig djupt.
När planet landade och vi började gå ut kom min assistent från ekonomi och vände sig artigt till mig:
“Fru Lindgren, passar det om vi åker direkt till konferensen efter incheckningen på hotellet? Allt är förberett.”
Mannen bredvid mig stelnade till. Jag kände hans blick bränna. När assistenten gick började han plötsligt prata med en helt annan röst:
“Ursäkta mig… ska ni också till konferensen? Jag hörde att en mycket respekterad forskare ska tala där… hon heter också Lindgren.”
“Ja,” svarade jag lugnt och tog min väska, “det är jag.”
Han bleknade, stammade fram något om hur länge han följt mitt arbete, hur han hört talas om mina föreläsningar om kognitiv teknologi.
Jag log bara artigt och gick ut före honom. Han satt kvar som om någon hade släppt ut all luft ur honom.
Jag hoppas verkligen att han lärde sig att inte döma folk efter utseendet.
