Ida stod vid fönstret och såg den tjocka snön falla över Stockholm. Telefonsamtalet med maken närmade sig slutet ett av de vanliga, vardagliga samtal de haft under deras femton år tillsammans. Erik, som vanligt, rapporterade om sin “affärsresa” i Göteborg: allt var enligt planerna, han skulle vara hemma om tre dagar.
“Okej, älskling, vi hörs sen,” sa Ida och tog bort telefonen från örat för att avsluta samtalet. Men plötsligt hörde hon något som fick henne att frysa till. På andra sidan luren hörde hon tydligt en ung kvinnas mjuka röst:
“Erik, kommer du? Jag har fyllt badkaret…”
Idas hand stelnade i luften. Hjärtat stannade för en sekund innan det började bulta så våldsamt att det kändes som om det ville slita sig ur bröstet. Hon tryckte snabbt telefonen mot örat igen, men hörde bara korta tutton Erik hade redan lagt på.
Hon sjönk långsamt ner i fåtöljen, benen kändes som gelé. Tankar virvlade i huvudet: “Badkaret… Vilket badkar på en affärsresa?” Minnet gav henne plötsligt flera underliga påminnelser från de senaste månaderna: de frekventa resorna, de sena telefonsamtalen som Erik alltid tog på balkongen, den nya parfymen i hans bil.
Med darrande händer öppnade hon laptopen. Det var inga problem att logga in på hans mejl lösenordet hade hon känt sedan de fortfarande litade på varandra. Biljetter, hotellbokningar… “Lyxsvit för nygifta” på ett femstjärnigt hotell i centrala Göteborg. För två.
I mejlen hittade hon också korrespondensen. Lovisa. Tjugosex år, personlig tränare. “Älskling, jag orkar inte längre. Du lovade att skilja dig för tre månader sedan. Hur länge måste jag vänta?”
Ida blev illamående. Framför hennes ögon flimrade minnet av deras första dejt med Erik då var han en enkel säljare, hon en nyexaminerad redovisningsekonom. De hade sparat till sitt bröllop medan de hyrde en liten lägenhet. De hade delat glädjen över sina första framgångar, stöttat varandra genom motgångar. Nu var han en framgångsrik kommersiell chef, hon var ekonomiansvarig på samma företag, och mellan dem gapade ett avstånd på femton år och en tjugosexårig Lovisa.
I hotellrummet gick Erik fram och tillbaka, nervös.
“Varför gjorde du så här?” rösten darrade av ilska.
Lovisa låg på sängen, slappt insvept i en silkesmorgonrock. Hennes ljusa hår låg utspritt över kudden.
“Vad är det för fel?” hon sträckte på sig som en mätt katt. “Du sa ju själv att du skulle lämna henne.”
“Det är mitt beslut när och hur jag gör det! Förstår du vad du har ställt till med? Ida är inte dum, hon förstod nog allt!”
“Bra!” Lovisa satte sig upp med en ryckig rörelse. “Jag är trött på att vara din hemliga älskarinna. Jag vill gå ut på restauranger med dig, träffa dina vänner, vara din fru!”
“Du beter dig som ett barn,” morrade Erik mellan tänderna.
“Och du är en fegis!” hon hoppade upp och gick fram till honom. “Titta på mig! Jag är ung, vacker, jag kan ge dig barn. Vad kan hon? Räkna dina pengar?”
Erik grep henne om axlarna: “Tala inte så om Ida! Du vet inget om henne, eller om oss!”
“Jag vet tillräckligt,” Lovisa slet sig loss. “Jag vet att du är olycklig med henne. Att hon försvunnit in i jobbet och vardagen. När var ni senast intimma? När åkte ni bort tillsammans?”
Erik vände sig mot fönstret. Någonstans där ute, i det snötäckta Stockholm, rasade deras liv ihop. Femtio år tillsammans, och allt kunde falla sönder för en enda meningslös fras från en nyckfull ung kvinna.
Ida satt i mörkret i köket med en kall tekopp i händerna. På telefonen: dussintals missade samtal från maken. Hon svarade inte. Vad fanns att säga? “Älskling, jag hörde din älskarinna kalla dig till badkaret?”
Minnet levererade bilder från deras liv tillsammans. Där stod Erik på ett knä mitt i en restaurang och gav henne förlovningsringen. Där flyttade de in i sin första lägenhet en liten tvåa i en förort. Där höll han om henne när hon förlorade sin mamma. Där firade de hans befordran…
Sedan kom de ändlösa arbetsprojekten, lån, renoveringar…
När var de senast ärliga med varandra? När såg de en film i varandras armar? När planerade de för framtiden?
Telefonen vibrerade igen. Detta gång var det ett meddelande: “Ida, vi måste prata. Jag kan förklara allt.”
Vad fanns att förklara? Att hon blivit äldre? Att hon fastnat i vardagen? Att en ung personlig tränare förstod hans behov bättre?
Ida gick fram till spegeln. Fyrtiotvå år. Rynkor vid ögonen, grått hår som hon måste färga varje månad. När började det här tröttheten i blicken, vanan att leva enligt schema, den ändlösa jakten på stabilitet?
“Erik, vart går du?” Lovisa mötte honom med en irriterad blick när han kom tillbaka till rummet efter ännu ett försök att nå sin fru.
“Inte nu,” han sjönk ner i en fåtölj och lossade på slipsen.
“Jo, nu!” hon ställde sig framför honom med händerna i sidorna. “Jag vill veta vad som händer nu. Du måste väl förstå att du måste ta ett beslut?”
Erik tittade på henne vacker, självsäker, full av energi. Sådan hade Ida varit för femton år sedan. Herregud, hur kunde han göra så här mot henne?
“Lovisa,” han gned trött över ansiktet, “du har rätt. Jag måste ta ett beslut.”
Hon lyste upp, kastade sig mot honom: “Älskling! Jag visste att du skulle göra rätt val!”
“Ja,” han sköt henne försiktigt ifrån sig. “Vi måste avsluta det här.”
“Va?!” hon ryggade tillbaka som om hon blivit slagen.
“Det här var ett misstag,” han reste sig. “Jag älskar min fru. Ja, vi har problem. Ja, vi har glidit ifrån varandra. Men jag kan inte… vill inte kasta bort allt vi har byggt.”
“Du… du är bara en feg stackare!” tårarna rann nerför hennes kinder.
“Nej, Lovisa. Jag var feg när jag inledde det här. När jag ljög för kvinnan som delat allt med mig i femton år glädje, sorg, framgång, misslyckanden. Du har rätt jag är inte lycklig. Men lycka bygger man, den hittar man inte i någon annans armar.”
Det ringde på dörren vid midnatt. Ida visste att det var han han hade tagit första flyget hem.
