Kalle
Bröllopet var över, gästerna hade åkt hem och dottern hade flyttat till sin man. Lägenheten kändes tom. Efter en vecka av tystnad bestämde min fru och jag oss för att skaffa ett husdjur. Vi ville ha någon som kunde ersätta vår dotter och hålla våra föräldrareflexer i gång mata, dressera, gå ut på promenader och plocka upp efter någon. Jag hoppades också att djuret, till skillnad från dottern, inte skulle svara tillbaka, sno mina cigaretter eller smyga i kylskåpet på natten. Vi hade inte bestämt oss för vilket djur ännu, men tänkte välja på plats.
På söndagen åkte vi till Djurmarknaden. Vid ingången såldes gulliga marsviner. Jag gav frun en frågande blick.
“Nej, det går inte,” sa hon bestämt. “Vår var landlevande.”
Fiskarna var tysta, och papegojorna, som liknade vår dotter både i färg och pratighet, gav fruen allergi av fjäderdun. Jag föll för en liten apa vars grimaser påminde om dottern under puberteten. Men fruen lovade att ligga som en död mellan oss, så jag gav med mig. När allt kom omkring hade vi känt apan i fem minuter, men jag var van vid frun.
Då återstod hundar och katter. Hundar måste man gå ut med hela tiden, och katter är mycket besvär jag såg mig inte direkt som en kattförsäljare vid tunnelbanan. Så det blev en katt.
Vår katt kände vi igen direkt. Han låg i ett plexiglasakvarium omgiven av enfaldiga kattungar. Ungarna tryckte sina våta nosar mot hans mjuka mage och sparkade sömndrucket med benen. Katten sov. På akvariet hängde en skylt: “Kalle.” Säljaren berättade en rörande historia om hans tuffa kattuppväxt hur en hund han växt upp med nästan hade bits ihjäl honom, så stackarn inte längre fanns någon plats för honom.
Till utseendet var han en stolt perser med vacker grå päls. Men papperen som kunde bevisa att hans plattnäsa var en ras- och inte en födelseskada saknades. Enligt dessa försvunna papper hette han egentligen “Kunglig Majestät,” men han svarade på Kalle. Så vi köpte honom.
Resan hem gick bra Kalle snarkade stilla under bilstolen. Redan i trapphuset, medveten om min inställning till kroppsskador, frågade fruen elakt:
“Är du säker på att han inte är kastrerad?”
Jag spände mig. Inte för att jag har något emot sexuella minoriteter, men en kastrerad katt påminde mig om Quasimodo, grymt lemlästad av människor. Jag lade ut Kalle på trappavsatsen och genomförde en snabb urologisk undersökning. I halvmörkret syntes inte hans pälsbeklädda könsorgan, och hela hans mjuka mage var full av toviga hårkulor. Jag försökte få fram min inre zoofil och kände efter. Katten ylade, men verktygen verkade vara på plats.
Senare samma dag dök dottern upp för att plundra kylen. När hon såg Kalle lämnade hon den redan halvätna tårtan och kastade sig över honom. Tillsammans med mamma stoppade de honom i badkaret och skrubbade honom med babyschampo. Sen svepte de in honom i ett handduk och torkade honom med hårtorken min handduk, av någon anledning.
När Kalle var presentabel började fruen kamma honom och klippa bort tovarna. Katten gnällde irriterat. Jag lämnade dem och tog en öl i köket.
Plötsligt hördes ett hjärtskärande jamande och en duns. Glas krossades, och någon började vråla. Jag ställde ifrån mig flaskan och gick för att kolla. Fruen satt på soffan och gungade fram och tillbaka, med blodiga rivsår på händerna. Bredvid låg en sax och luddiga hårklumpar. Dottern och jag samlades runt offret.
“Vad hände?”
Fruen tittade på oss med bedrövad blick och tjöt igen:
“Pu-uu-uu-ttingarna!”
“Vilka pruttningar?”
“De bra-aa-ack av!”
“Från vadå?”
“Från ka-aa-atten!”
Jag är ingen läkare, men jag tvivlar på att sånt bara ramlar av. Speciellt inte hos katter.
Efter långvariga, men meningslösa, försök att förstå genom snyftningarna började jag känna en stark önskan att kväva min älskade. Jag har alltid lust att avliva gråtande kvinnor av medkänsla. Som en svårt skadad soldat, så hon slipper lida och inte plågar andra med sina stön.
Till slut öppnade fruen sina hårt knutna nävar. På de blodiga och tårvåta handflatorna låg två luddiga tovor. Den grå pälsen glänste av blod. Det visade sig att när fruen klipte tovarna mellan bakbenen ryckte katten till. Hon, som redan riktat saxen mot en hårboll, klippte av det som hamnade i vägen. Och enligt henne var det just “puttingarna.”
Genom tårarna och snoret lyckades vi förstå att katten vrålade av smärta och gömde sig under soffan, efter att ha rivit fruens händer i blod. Och naturligtvis krossat en vas på vägen. Hade det varit jag hade jag bitit av någons huvud och förstört hela lägenheten. Det sa jag till fruen, som började tjuta igen.
Dottern och jag beväpnade oss med en mopp och lade oss på golvet. Under soffan, i det mörkaste hörnet, lyste den nyblivna kastratens ögon som bärnsten. Katten morrade illavarslande. Trots lockelser med korv reagerade han inte. Som man förstod jag honom.
Dottern försökte försiktigt skjuta ut Kalle med moppen, medan jag försökte få tag i offret för den amatörkirurgiska ingreppet. Katten var slug och höll sig på sin kant han vägrade slappna av, morrade och klöste moppskaftet. Till slut fäste han klorna i moppen och åkte fram. Herregud, vilket skick! Gula, vansinniga ögon. Spindelnät i ansiktet och på morrhåren. På svansen århundradens soffdamm. På en halvtimme hade vår stolta perser förvandlats till en hemlös kastrat. Det slog mig till och med en sorgsen parallell.
Jag höll om den nu tysta katten och klappade honom bakom örat. Sakta lugnade han ner sig, och de spända benen slappnade av och han började spinna! Högt och mjukt, med halvslutna ögon. Fruen måste ha missuppfattat något man bör ju inte spinna efter en kastrering. Min kära stod på tå och babblade, utan att röra katten:
“Mår han dåligt? Han flåsar! Ska jag ringa ambulansen?”
Katten öppnade ett trögt öga, såg plågoanden och blev spänd igen. Han verkade verkligen
