Vid 65 års ålder insåg vi att våra barn inte längre behövde oss. Hur kan vi acceptera detta och börja leva för oss själva?
Jag är 65 år gammal, och för första gången i mitt liv undrar jag: våra barn, som min man och jag ägnat allt åt, behöver oss inte längre. De tre barnen, som vi gav vår tid, energi och pengar, fick allt de önskade och lämnade oss sedan bakom sig. Min son svarar inte ens när jag ringer. Ibland tänker jag: kommer ingen av dem ens att erbjuda oss ett glas vatten när vi blir gamla?
Jag gifte mig när jag var 25. Anders var min klasskamrat och friade till mig länge. Han till och med började på samma universitet för att vara nära mig. Ett år efter vårt enkla bröllop blev jag gravid, och vår dotter föddes. Anders fick sluta studera för att arbeta, medan jag tog studieuppehåll.
Det var tuffa tider. Min man jobbade nästan utan paus, och jag lärde mig att vara mamma samtidigt som jag försökte avsluta mina studier. Två år senare blev jag gravid igen. Jag gick över till deltidsstudier, och Anders jobbade hårdare för att försörja oss.
Trots svårigheterna lyckades vi uppfostra två barn: vår äldsta dotter, Majken, och vår yngre son, Nils. När Majken började skolan hittade jag äntligen ett jobb inom mitt område. Livet började bli bättre: Anders hade nu ett stabilt jobb med bra lön, och vi skaffade vårt eget hem. Men just när vi började känna lättnad blev jag gravid igen.
Födseln av vårt tredje barn blev en ny utmaning. Anders jobbade ännu hårdare, medan jag tog hand om vår yngsta dotter, Linnea. Jag vet inte hur vi klarade det, men sakta återfick vi stabilitet. När Linnea började första klass kände jag äntligen lättnad.
Svårigheterna slutade dock inte där. Majken, precis när hon började universitetet, meddelade att hon skulle gifta sig. Vi avrådde henne inte, eftersom vi själva gifte oss unga. Att ordna bröllop och hjälpa henne köpa en lägenhet tog en stor del av våra besparingar.
Nils, vår son, ville också ha eget boende. Vi kunde inte säga nej, så vi tog ett nytt lån och köpte en lägenhet åt honom. Som tur var fick han snabbt ett bra jobb på ett välrenommerat företag.
När Linnea gick sista året på gymnasiet berättade hon att hon drömde om att studera utomlands. Det var en svår tid för oss, men vi lyckades skrapa ihop pengar för att skicka henne till hennes drömuniversitet. Linnea åkte, och vi stod ensamma kvar.
Med tiden besökte barnen oss allt mer sällan. Majken, trots att hon bodde i samma stad, kom nästan aldrig förbi. Nils sålde sin lägenhet, köpte en ny i Stockholm och besökte oss ännu mer sällan. Linnea stannade kvar utomlands efter studierna.
Vi gav allt till våra barn: vår tid, vår ungdom, våra pengar, och till slut blev vi ingenting för dem. Vi förväntar oss inte hjälp eller stöd. Vi vill bara en sakatt höra av dem ibland, att de besöker oss, eller säger ett vänligt ord.
Men det verkar vara förbi nu. Nu undrar jag: kanske är det dags att sluta vänta och börja leva för oss själva? Kanske har vi, vid 65 års ålder, förtjänat lite lycka, som vi alltid satte sist?
