Mannen skickade sin hustru till landsbygden för att hon skulle gå ner i vikt, eftersom han hade tappat huvudet och ville ägna sig fritt åt nöjen med sin sekreterare.
“Stefan, jag förstår inte vad du vill”, sa Elsa.
“Inget särskilt”, svarade Stefan. “Jag vill bara vara ensam ett tag, vila lite. Åk till landet, koppla av, förlorar några kilon. Annars har du blivit helt blek.”
Han gav hennes figur en föraktfull blick. Elsa visste att hon hade lagt på sig på grund av medicinen, men sa inget.
“Var är detta ställe?” frågade hon.
“På en mycket pittoresk plats”, log Stefan. “Du kommer att gilla det.”
Elsa bestämde sig för att inte protestera. Hon behövde också vila. “Kanske är vi bara trötta på varandra”, tänkte hon. “Låt honom vara i fred. Och jag kommer inte tillbaka förrän han ber mig.”
Hon började packa sina saker.
“Du är inte arg på mig, eller hur?” förtydligade Stefan. “Det är bara för en kort tid, bara för att du ska vila.”
“Nej, allt är bra”, svarade Elsa med ett leende.
“Då går jag”, sa Stefan och gav henne en kyss på kinden innan han gick.
Elsa suckade djupt. Deras kyssar hade för länge sedan förlorat sin värme.
Resan tog mycket längre tid än väntat. Elsa tog fel väg två gånger GPS:en strulade och det fanns ingen täckning. Till slut dök en skylt upp med byns namn. Platsen var avskild, och husen, trots att de var av trä, var välskötta med vackra sniderier.
“Här finns inga moderna bekvämligheter”, tänkte Elsa.
Och hon hade rätt. Huset såg ut som en falnande stuga. Utan bil eller telefon skulle hon ha känt sig förflyttad till förr i tiden. Elsa tog fram mobilen. “Jag ringer honom nu”, tänkte hon, men fortfarande fanns ingen signal.
Solen gick ner och Elsa var trött. Om hon inte hittade huset, skulle hon få sova i bilen.
Hon hade ingen lust att åka tillbaka till stan, och hon ville inte ge Stefan chansen att säga att hon inte klarade sig själv.
Hon klättrade ur bilen. Hennes röda jacka skar sig komiskt mot byns landskap. Hon log för sig själv.
“Nåväl, Elsa, vi ska inte gå vilse”, sa hon högt.
Nästa morgon väcktes hon av en gäll tupp som gick loss medan hon sov i bilen.
“Vad är det för oväsen?” muttrade Elsa och rullade ner rutan.
Tuppen tittade på henne med ett öga, sedan började den skrika igen.
“Varför skriker du så?” utbrast Elsa, men såg en kvast svepa förbi fönstret, och tuppen tystnade.
En gammal man dök upp vid vägkanten.
“God morgon!” hälsade han.
Elsa betraktade honom förvånad. Dessa bybor verkade som hämtade ur en saga.
“Bry dig inte om vår tupp”, sa den gamle. “Han är snäll, men han skriker som om han blev slaktad.”
Elsa brast i skratt, sömnen försvann genast. Den gamle log också.
“Stannar du länge hos oss eller är det bara en kort vistelse?”
“För att vila, så länge det varar”, svarade Elsa.
“Kom in, lilla vän. Du får frukost. Du kan träffa mormor också. Hon bakar kakor och det finns ingen som äter dem. Barnbarnen kommer en gång om året, barnen likaså”
Elsa tvekade inte. Hon ville lära känna byborna.
Peters hustru visade sig vara en riktig sagomormor hon bar förkläde och halsduk, hade ett tandlöst leende och vänliga rynkor. Huset var rent och mysigt.
“Det är underbart här!” utbrast Elsa. “Varför kommer inte barnen oftare?”
Anna Matilda ryckte på axlarna.
“Det är vi som ber dem att inte komma. Vägarna är usla. Efter regn måste man vänta en vecka innan man kan åka. Det fanns en bro förr, men den var gammal. Den rasade för ungefär femton år sedan. Vi lever som i fångenskap. Peter går till affären en gång i veckan. Båten klarar inte mer last. Peter är stark, men åldern”
“Dessa kakor är himmelska!” utbrast Elsa. “Finns det ingen som tar hand om er? Någon måste ju göra det.”
“Vad tjänar det till? Vi är bara femtio. Förr var vi tusen. Men nu har alla gett sig av.”
Elsa funderade.
“Konstigt. Och kommunen, var är den?”
“På andra sidan bron. Med omvägen är det sextio kilometer. Tror du inte vi har bett om hjälp? Svaret är alltid detsamma: vi har inga pengar.”
Elsa förstod att hon hade hittat ett projekt för sin semester.
“Säg mig, var kan jag hitta kommunen? Eller kan ni följa med? Det verkar inte som det ska regna.”
De gamla såg på varandra.
“Menar du allvar? Du kom hit för att vila.”
“Jag menar allvar. Vila kan ta många former. Och om det skulle regna? Jag måste tänka på mig själv också.”
De gamla log varmt.
På kommunen sa de:
“Men hur länge ska du plåga oss? Du får oss att framstå som skurkar. Titta på stadens gator! Tror du någon kommer att ge pengar till en bro till en by med femtio invånare? Hitta en sponsor. Till exempel, Lindström. Har du hört talas om honom?”
Elsa nickade. Naturligtvis kände hon till honom Lindström ägde företaget där hennes man arbetade. Han var född här; hans föräldrar hade flyttat till staden när han var tio år.
Efter en natt av eftertanke fattade Elsa sitt beslut. Hon hade Lindströms nummer hennes man hade ringt honom flera gånger från hennes telefon. Hon bestämde sig för att ringa honom som en tredje part, utan att nämna att Stefan var hennes man.
Första försöket misslyckades, men andra gången lyssnade Lindström, blev tyst en stund och brast sedan i skratt.
“Vet du, jag hade nästan glömt att jag var född här. Hur står det till?” frågade han.
Elsa blev glad.
“Mycket bra, lugnt, folket är underbart. Jag skickar bilder och filmer. Lars Gunnar, jag har försökt allt ingen vill hjälpa de gamla. Du är den enda som kan göra något.”
“Jag ska tänka på det. Skicka bilderna, jag vill minnas hur det var.”
I två dagar ägnade Elsa sig åt att filma och fotografera för Lindström. Meddelandena lästes, men inget svar kom. När hon var på väg att ge upp ringde Lindström själv:
“Elsa Margareta, kan du komma till mitt kontor på Drottninggatan imorgon klockan tre? Och förbered en preliminär arbetsplan.”
“Självklart, tack, Lars Gunnar!”
“Du för
