*Dagboksanteckning*
“Vem söker du?” Agnes Lindgren stod på trappan tillsammans med Niklas och tittade på den oväntade gästen. “Jag söker Agnes Lindgren! Jag är hennes barnbarn, eller rättare sagt, hennes söndotterson. Dotter till hennes äldste son, Erik.”
Agnes satt på en solbänk, badad i vårvärme, och njöt av de första riktigt varma dagarna. Äntligen var våren här. Bara Gud visste hur Agnes klarat sig genom den långa, mörka vintern.
“En vinter till orkar jag inte!” tänkte hon och suckade av lättnad. Hon var inte rädd för att gå vidare. Tvärtom hon längtade nästan efter det. Pengarna var spardåsa, kläderna inköpta. Ingenting höll henne kvar i denna världen längre.
***
En gång i tiden hade hon haft en stor familj maken, Lars Andersson, en lång och stark man, och fyra barn: tre pojkar och en flicka. De levde i harmoni, hjälpte varandra och grälade sällan. Barnen växte upp, ett efter ett, och flög sedan ut i världen.
De två äldsta sönerna började på universitetet och flyttade sedan till olika städer för att arbeta. Den mellerste sonen, som inte varit någon höjdare i skolan, startade sedan en framgångsrik verksamhet och flyttade utomlands för gott. Dottern stannade heller inte kvar i byn hon for till Stockholm och gifte sig snart.
I början hälsade barnen på ofta. De skrev brev, och när mobiltelefonerna kom började de ringa. Sedan kom barnbarnen, ett efter ett. Agnes packade då och då sin slitna resväska och åkte för att hjälpa till som barnvakt.
Men så småningom växte barnbarnen ur behovet av mormors hjälp. Allt mer sällan blev hon kallad, allt mer sällan ringde de. Och att hälsa på det glömde de bort helt. Det fanns ingen tid. Jobb, familj, egna barn som växte upp.
Anledningen till att de slutligen återvände till föräldrahemmet var nyheten om att fadern, Lars, hade gått bort. En sådan stor, stark man man trodde han skulle leva till hundra. Men så blev det inte.
Efter begravningen åkte barnen hem igen. Först ringde de ibland, men så småningom upphörde även det. Agnes försökte ringa själv, men märkte snart att de inte hade tid och gav upp. Så hade hon levt de senaste tio åren. Varje år ringde någon av barnen, och då log hon för sig själv i en hel vecka.
En dag satt Agnes på bänken och funderade över sitt liv.
“Hej, tant Agnes!” En ung man stod vid staketet och log glatt. “Minns du mig?”
Agnes kisade mot solen:
“Niklas? Är det du?”
“Ja, tant Agnes!” sa han och klev in på gården.
Niklas var son till grannarna, som aldrig kunde leva utan bråk och fylleri. Så länge Agnes kunde minnas hade han varit en hungrig liten pojke. Av medlidande gav hon honom mat, kläder som hennes egna barn vuxit ur, och lät honom sova över när hans föräldrar höll kalas igen.
Det dröjde inte länge förrän Niklas föräldrar gick bort, båda två. Niklas togs omhand och försvann, och Agnes hade inte sett honom på år
