Det har gått ett år sedan min kära fru Lisa försvann, men varje vecka låg det blommor på hennes grav. En dag bestämde jag mig för att ta reda på vem som lämnade dem.
Jag begravde Lisa för nästan ett år sedan. Det var den mörkaste tiden i mitt liv. Vi var tillsammans i tio år. Att förlora någon man älskar lämnar ett hål i hjärtat som aldrig riktigt läker.
Sedan dess har jag skapat en ritual varje söndag. Jag går upp tidigt, köper hennes favoritblommor vita krysantemum och röda nejlikor och åker till kyrkogården i Uppsala. Jag sitter vid hennes grav i timmar. Jag berättar om veckan som gått, om hur jobbet på Volvo går bättre, hur jag lärt mig baka hennes älskade kanelbullar som om hon satt bredvid och lyssnade.
Ibland säger jag inget, bara sitter och minns hennes skratt, hur hon rättade till sitt blonda hår, eller hur hon brukade muttra när jag lämnade strumpor på golvet. Sorgen försvinner aldrig, men jag lever för minnena av henne.
Men en söndag hände något underligt. När jag kom till kyrkogården låg det redan en bukett på hennes grav. Vacker och prydlig, med precis samma blommor jag alltid tar med.
Först trodde jag det var hennes syster, Elin, eller hennes mamma, Kerstin. Men när jag frågade visste ingen av dem något. Ändå kom buketterna varje vecka, som klockwork.
Jag kände mig besatt. En svart sjuka började växa inom mig. Vem var denna person som också besökte min Lisa? Vem älskade henne så mycket att de kom hit varje vecka?
Jag stod inte ut med okunskapen. En morgon kom jag före gryningen, gömde mig bakom en björk och väntade.
Och då såg jag något som krossade mitt hjärta. Jag önskar det bara varit en älskare.
Det var en ung man, kanske tjugo år. Lång, med mörk jacka. Han gick fram till graven, lade försiktigt ner blommorna, strök handen över stenen och brast i gråt. Riktiga, dämpade tårar. Han stod länge, sedan hukade han sig ner och viskade något.
Jag lärde mig den dagen att kärlek inte är något man äger den är en gåva som kan ge tröst till flera än en.
