*”När tänker du flytta ut, Lovisa?”*
Mamma stod i köksdörren och lutade sig mot karmen. I handen höll hon en kopp te, och i rösten fanns likgiltighet, blandat med något nästan nedlåtande.
*”Flytta ut? Menar du…?”* Lovisa vred sig långsamt bort från sin laptop, som värmde hennes knän. *”Mamma, jag bor ju här. Jag… jobbar.”*
*”Jobbar?”* upprepade mamma, och ett snett leende for över hennes ansikte. *”Jaså. Du menar det där… att sitta på internet. Skriver du dina dikter? Eller… artiklar? Vem läser ens sånt?”*
Lovisa slog igen laptopen med en smäll. Hjärtat knöt sig. Det var inte första gången hon hörde att hennes arbete inte var *riktigt*, men varje gång kändes det som en spark i magen.
För hon ansträngde sig verkligen. Frilans var inte enkelt. Det var timmar av ändringar, deadlines, texter skrivna in i småtimmarna, kunder som ville ha allt *igår* och inte betalade i tid…
*”Jag har regelbundna uppdrag,”* suckade hon. *”Och jag tjänar pengar. Jag betalar för elen, jag…”*
*”Ingen begär något av dig,”* avfärdade mamma henne. *”Det handlar bara om situationen, Lovisa. Du är vuxen nu, du förstår. Olle och Elin vill flytta ihop med barnen. De har två små. Barn, Lovisa. De har trångt i sin etta, du vet.”*
*”Och jag då? Är jag inte familj?”* Hon kände hur rösten darrade.
*”Du är ensam, Lovisa. Du klarar dig själv. Men de har barn, en familj. Du är smart, självständig. Du hittar någonstans att bo. Kanske kan du till slut skaffa ett riktigt jobb också. Folk jobbar nio till fem, förresten, de sitter inte framför en laptop mitt i natten.”*
Lovisa teg. En klump växte i halsen. Förklara var meningslöst. Mamma hade aldrig förstått vad hon höll på med.
Inte en enda gång hade hon frågat: *”Vad skriver du om? Var kan jag läsa det?”*
Bara tysta förebråelser, överseende blickar, kommentarer som *”Du borde skaffa ett jobb på ICA istället.”*
*Ensam.* Ordet ekade i hennes öron. Som en dom. Som en anledning att stryka henne ur lägenheten, ur livet, ur familjen.
När pappa kom hem från jobbet återupptogs samtalet. Men nu var det han, mamma och hon som i någon sorts hemmadomstol.
*”Olle och hans fru har uppnått mycket,”* började pappa och sjönk ner i fåtöljen. *”Båda jobbar, två barn. Men du… jo, det är bra att du inte bara sitter och vilar. Men det är dags att ta livet på allvar.”*
*”Pappa, jag bor här. Jag är ingen lätting! Jag tjänar pengar, även om jag gör det hemma, även om jag har pyjamasbyxor på! Jag betalar för mat, för el, jag är ingen börda!”*
*”Du missförstår,”* avbröt han. *”Det handlar inte om pengar. Det handlar om behov. Olle har två barn, hör du? Och den yngsta är bara ett och ett halvt. De behöver den här lägenheten. Det är svårt för dem.”*
*”Och för mig är det lätt?!”* bröt det ur henne. *”Enligt er har jag inga svårigheter alltså?!”*
*”Jag är 28, jag har inget stöd, ingen man, inga barn. Bara ett jobb som ni inte ens erkänner!”*
De såg på varandra. Som om hon tröttat ut dem. Som om allt hon sa bara var en barnslig nyck, inte smärta.
*”Du är en stark tjej,”* sa mamma och skakade sorgset på huvudet. *”Du klarar det. Men Olle och Elin… de har inte ens tid att tänka…”*
*”Men jag har tid, eller?”* tänkte hon, men sa det inte högt. För krafterna var slut.
*”Och vart ska jag ta vägen enligt er?”* frågade hon hesligt. *”Jag ber er inte om något. Varken pengar eller hjälp. Bara ett hörn. Bara förståelse.”*
*”Ja… du kan hyra något,”* sa mamma osäkert. *”Så gör alla nu för tiden. All ungdom bor i hyreslägenheter. Du jobbar ju inte… officiellt. Så du är inte bunden.”*
*”Hör ni ens vad ni säger?!”*
Lovisa mindes inte hur den kvällen slutade. Hon mindes bara att hon satt länge på fönsterbrädan och stirrade ut i den mörka gården.
Regnet föll, som på beställning, och dropparna rann nerför rutan som tårar, fast utan snyftningar.
Nästa morgon väcktes hon av buller i hallen. Resväskor. Röster. Rörighet.
*”Lovisa, vi sätter Olle och Elins grejer i förrådet så länge,”* sa mamma utan att ens titta på henne. *”De flyttar, du förstår.”*
Hon förstod. Hon hade förstått från början. Men… att leva med det kändes vidrigt.
*”Lovisa, du ser ju att vi har bestämt oss.”* Mammas röst var lika avslappnad som om hon frågat efter saltet under middagen. Lätt. Vardaglig. Utan en uns medkänsla.
*”Så ni frågar inte, ni erbjuder inget… ni presenterar bara ett faktum, eller?”*
*”Vad finns det att fråga om, Lovisa? Du är vuxen. Det är dags att klara dig själv. Du är inte på dagis längre.”*
*”Dessutom är det tillfälligt. Hyr något så kanske något ändras sen.”*
*”Tillfälligt? Visst. I ett par decennier. Tills Olle får barnbarn.”*
*”Där får vi din ironi igen.”* Mamma rullade med ögonen. *”Du måste alltid ta allt personligt.”*
*”Vi bryr oss om dig. Vi är inte dina fiender. Men du måste förstå: familjen är inte bara du.”*
*”Naturligtvis inte bara jag,”* log hon bittert. *”Allt för Olle. Allt för hans skull. Och jag jag är överflödig. Ett spöke på soffan. Ut ur sikte, eller?”*
*”Du överdriver.”* Pappa dök upp i dörren igen. *”Olle är sonen, trots allt. Och du… du är stark. Du förstår oss.”*
*”Jag vill inte vara stark. Jag vill bara vara värd något…”*
Nästa dag gick Lovisa och tittade på ett rum att hyra.
Bara tjugo minuter från hemmet och världen var annorlunda: en grå trappuppgång med rostiga dörrar, en sur tant som klagade på att *”katterna jamar på natten.”*
Lägenheten liknade ett museum för skräp: tapeter med flagande rosor, en matta på väggen, en pall med ett ben av.
Värdinnan en kvinna med rökigt röst och en min som om man kommit för att be om en slant.
*”Var jobbar du?”* frågade hon misstänksamt.
