**Dagboksanteckning**
Idag var dagen då allt förändrades. Det började som en vanlig morgon, men slutade med att jag såg sanningen i vitögat.
Jag, kommissarie Erik Lundqvist, har tjänstgjort inom polisen i över femton år. Alla säger att jag är en av de mest pålitliga och modigaen som alltid går först, även i de farligaste situationer. Vid min sida har alltid min trogna polishund, Freja, funnits. Tillsammans har vi genomfört otaliga gripanden, jakter och nattliga razzior.
Men den där dagen i det övergivna lagret i Malmös utkant förändrade allt. Efter ett tips om misstänkt aktivitet anlände Freja och jag först. Inne väntade en fällabrottslingarna öppnade eld. Freja rusade fram, gav mig och de andra kollegorna tid att dra oss undan. Men jag träffades i ryggen.
Efter månader av rehabilitering sitter jag nu i rullstol. Jag kan inte längre jobba som förr.
Vid en ceremoni på stationen, där jag skulle få ta emot en tapperhetsmedalj, kom jag dit i uniform för första gången sedan skadan. Alla reste sig och applåderade. Freja satt som vanligt bredvid mig, hennes blick full av lojalitet. I det ögonblicket förstod allahjälten var inte bara jag, utan också hon.
Ceremonin var varm. Mina kollegor hyllade mig, och till och med Freja fick en klappovanligt för en så disciplinerad tjänstehund.
Men just när allt höll på att avslutas, öppnades dörrarna. Generalmajor Bergström steg inlång, självsäker, kall. Han var den som personligen gav mig uppdraget den ödesdigra dagen.
Och då hände det.
Freja förvandlades. Hon morrade, reste raggen och ställde sig framför mig som en mur. Rummet blev iskallt. Kollegorna ryckte tillingen hade sett henne sådan förut.
“Ta bort den där hunden!” skrek Bergström, vit i ansiktet. “Hon ska straffas för att ha angripit en överordnad!”
Men Freja backade inte. Hon stod kvar, morrande, som om hon försökte säga något.
Jag förstod inte. Freja var perfekt tränadhon skulle aldrig agera så utan anledning. Men när sanningen kom fram, stelnade allas blod.
En utredning inleddes. Jag kunde inte ignorera det här. Jag kontaktade mina gamla vänner inom internutredningen.
Bevisen kom långsamt men säkertBergström hade länge varit inblandad i korruption, hjälpt kriminella nätverk och sopat igen spår. Uppdraget han gav mig var ingen olyckshändelse. Det var en fälla.
Freja hade känt på sig ondskan före alla andra. Hennes instinkt räddade inte bara migden avslöjade ett system i förfall.
Några veckor senare arresterades Bergström. Under rättegången satt Freja återigen vid min sida. Den här gången tvivlade ingen på vem den verkliga hjälten var.
