Jag hade länge haft en känsla av att något var skumt med min man, Henrik. Han verkade spänd, stannade alltid kvar på kontoret i Göteborg länge, mumlade i telefon och la snabbt på när jag kom in i rummet. Hans blick var disträ, och han undvek min närhet som om jag var en elak husmor.
Jag försökte låta bli att tänka det värsta, men svartsjukan gnagde som en hungrig myra. Alla tecken pekade på otrohet: sena kvällar på Stureplan, konstiga sms som han snabbt raderade, och en svag doft av Byredo-parfym på hans skjorta. Jag var säker han hade någon annan.
I desperation tog jag ett radikalt beslut: jag satte upp en liten kamera på hans kontor. Jag trodde att om jag såg honom med en annan kvinna skulle det göra ont men åtminstone skulle jag få veta sanningen.
När jag såg filmen stannade hjärtat. Jag hade hellre sett honom med en älskarinna än det här
Jag tryckte nervöst på play. Där på skärmen dök en kvinna upp i en chockrosa klänning ung, snygg, med glitteröronringar och en makeup så stark att hon kunde vara med i *Sommar med Ernst*. Min första tanke: *Där har vi henne, älskarinnan.*
Henrik log mot henne på ett sätt han inte gjort mot mig på månader. De kramades som gamla kompisar och började prata livligt. Mitt hjärta kändes som en mosad lingon.
Jag ville sluta titta, men något inom mig ville se mer.
Efter några minuter började de viska. Kvinnan som jag nu insåg hette Lotta drog fram en mapp ur sin Mink-väska och visade Henrik några bilder. Jag svalde hårt.
Det var porträtt på olika människor, med datum och konstiga noteringar. Henrik studerade dem noga, ställde frågor, och sedan började de diskutera detaljer.
“Den här pratar för mycket”, sa Lotta i rosa. “Bäst att han försvinner innan månaden är slut.”
Henrik nickade och skrev något i sin Moleskine.
Blodet frös i mina ådror. De planerade inte en romantisk weekend i Marstrand de snackade mord. Hur man skulle sopa igen spåren, hur många kronor det skulle kosta, och vem som skulle få betalt. De där skämtsamma leendena, de glada kommentarerna allt blev plötsligt skrämmande.
Först var jag svartsjuk på en annan kvinna. Nu önskar jag verkligen att det var allt. För sanningen är att min man, Henrik, inte hade en älskarinna han hade blivit medhjälpare till en mördare.
