**Dagbok**
*Idag kände jag mig så ensam.*
“Du får skylla dig själv för att du inte har pengar. Ingen tvingade dig att gifta dig och skaffa barn,” sa mamma när jag bad om hjälp.
Just så kastade hon orden i mitt ansikte.
När jag var tjugo gifte jag mig med Markus. Vi hyrde en liten etta i förorten till Göteborg. Båda jobbadehan inom bygg, jag på ett apotek. Vi levde snålt, men det gick. Vi drömde om att spara till en egen lägenhet, och då kändes allt möjligt.
Sedan kom Hugo. Två år senare, Oliver. Jag tog föräldraledigt, och Markus började jobba övertid. Men pengarna räckte ändå inte. Allt gick till blöjor, ersättningsmjölk, läkarbesök, räkningaroch hyran. Den åt upp hälften av hans lön.
Jag tittade på våra pojkar och vaknade varje morgon med samma ångest: Tänk om Markus blir sjuk? Tänk om vi blir vräkta? Vad gör vi då?
Mamma bodde ensam i en tvåa. Farmor också. Båda i Stockholm. Båda med ett tomt gästrum. Jag bad inte om ett slott, tänkte jag. Bara ett hörn, tillfälligt. Medan barnen är små. Medan vi kommer på fötter.
Jag föreslog att mamma kunde bo med farmortvå generationer under ett tak, och vi fick den andra lägenheten. Vi tog inte mycket platsbara jag, Markus och pojkarna. Men hon ville inte ens höra på.
“Bo med min mamma?” fnös hon. “Är du galen? Tror du mitt liv är över? Jag är fortfarande ung. Och med den gamla skulle jag bara få dåliga nerver. Bo var du vill, men låt mig vara.”
Jag svalde föraktet. Men sedan ringde jag pappa. Han har bott med sin nya fru i åratal. De har en rymlig fyra, och jag hoppades att han kunde ta in farmor. Trots allt är det hans mamma. Men han tackade nej också. Han sa att han hade barn från sitt nya äktenskap och att “huset redan är fullt till bristningsgränsen.”
Desperat ringde jag mamma igen. Jag grät. Bönföll att hon skulle låta oss komma, bara en tid. Då spottade hon ur sig:
“Det är ditt eget fel att du inte har råd. Ingen tvingade dig att gifta dig. Ingen bad dig skaffa barn. Ville du vara vuxen? Då får du stå för konsekvenserna. Lös dina egna problem.”
Det kändes som ett slag. Jag sjönk ner i köket med telefonen i handen, som om världen rasade. Det här kom från min mamma. Från den som borde stötta mig. Jag bad inte om mycketbara en plats, bara lite medkänsla.
Nästa dag diskuterade Markus och jag vad vi skulle göra. Den enda som svarade på vår nöd var hans mamma, Birgitta. Hon bor i en by nära Växjö, i ett hus med trädgård. Hon har ett ledigt rum och sa att hon gladeligen skulle ta emot oss. Erbjöd sig till och med att passa barnen medan vi jobbade.
Men jag är rädd. Det är inte staden. Det är landet. Ingen vårdcentral, ingen bra skola, knappt ens kollektivtrafik. Jag är rädd att om vi flyttar dit, kommer vi aldrig tillbaka. Att pojkarna växer upp utan möjligheter, utan framtid. Att jag ger upp, stänger in mig i ett liv utan utvägar.
Ändå har vi inget val. Mamma vände mig ryggen. Farmor är för gammal för att hjälpa. Pappa ser oss inte som familj. Nu står jag vid en korsning: att gå mot ingenting eller ta emot en hjälp som, även om den kommer från någon annan, är ärlig.
Vet du vad som gör mest ont? Det är inte fattigdomen. Det är inte svårigheterna. Det är att veta att de av ens eget kött och blod är längst bort när man behöver dem som mest. Och min största rädsla är inte för mig. Den är för mina barn. Att de någonsin ska känna på sig själva hur det är att vara ovälkomna av sin egen mormor.
