Den gamla kvinnan, Ingrid Bergström, torkade trött svetten från pannan när hon såg på sin makes orörliga kropp liggande på kärran. Han hade länge varit sängliggande, kunde inte äta själv, inte tala bara andas tungt och stirra med dimmiga ögon mot taket. För henne hade han blivit en börda. En gång var han en stark man, försörjaren, men åren hade tagit allt från honom. Nu tog han bara hennes sista krafter utan att ge något tillbaka.
En dag, efter att ha hackat ved och inte orkat mer med hans stönanden och sömnlösa nätter, bestämde hon sig. Hon lyfte upp honom på kärran och körde honom djupt in i skogen utanför Växjö, där det sägs att vargar strövade. Där lämnade hon honom under en gammal tall.
“Förlåt, gamle man,” viskade hon utan tårar, “jag orkar inte längre… Överlev om du kan.”
Och så gick hon.
När ljudet av kärrans hjul försvann i skogen, förstod gubben han var ensam. Helt ensam. Mellan tallarna och de hungriga vargarna. Kylan bet i honom, marken var fuktig och iskall, och nattvinden slet i hans tunna kläder. Han kunde inte ropa, hans röst var borta. Han låg bara där och stirrade upp mot stjärnorna mellan grenarna. Han drömde om en droppe vatten.
Plötsligt hörde han något…
Först var det svagt en kvist som knäcktes, tassar som smög. Sedan kom fler. Tunga steg. Var vinden som tjöt, eller var det en varg? Hjärtat dunkade hårt i bröstet. Skulle de slita honom i stycken?
Då kom den fram ur mörkret en stor, grå varg med lysande ögon. Den stannade och stirrade. Gubben ville sluta ögonen men kunde inte. Det här är slutet, tänkte han.
Men vargen visade inga tänder. Den kom närmare, lade sig bredvid honom så nära att han kände värmen från dess päls. Djuret suckade, slöt ögonen och rörde sig inte mer.
Först trodde han inte sina sinnen. Men så småningom tryckte han sig mot vargens varma sida.
Och vargen stannade kvar.
Hela natten låg de där två gamla varelser, glömda av världen, men funna av varandra i den svarta skogen.
