**Dagboksinlägg 15 mars**
Han bad mig om ett barn, och sedan sprang han hem till sin mamma när vår son var tre månader gammal.
Jag heter Lovisa, och jag har fortfarande inte hämtat mig från den här smällen. Min man, den man som drömde om ett barn, som tiggde och bad mig bli mamma, som svor kärlek och stödhan lämnade oss så fort det verkliga livet med en bebis började. Och han stack inte ens ensam. Nej, han sprang tillbaka till sin mamma. Medan jag blev kvarensam med vår lille pojke, en värkande rygg och ett sönderslaget hjärta.
Johan och jag gifte oss för tre år sedan. I början verkade vårt äktenskap perfekt. Vi var unga, kära, fulla av drömmar. Men jag visste en sak: vi fick inte skynda oss med barn. Vi behövde hitta vår plats, köpa en större lägenhet, spara lite pengar. Jag visste det för jag har yngre bröder och kände väl till slitet med att ta hand om en bebis dygnet runt. Johan däremot var enda barnet, bortskämd och skyddad, och hade aldrig riktigt mött några större utmaningar.
Men när hans kusin fick ett barn blev Johan besatt. Efter varje besök kom han hem med samma visa:
“Kom igen, Lovisa. Nu är det dags! Varför vänta? Unga föräldrar klarar sig bättre. Om du fortsätter ‘förbereda dig’ kommer vi vara fyrtio när vi äntligen gör det”
Jag försökte förklara att ett barn inte var en leksakatt det innebar nätter utan sömn, kolikskrik, matning och vaggsånger. Men han ryckte bara på axlarna:
“Det låter som att du förväntar dig en katastrof, inte ett barn!”
Våra föräldrar gjorde inte saken bättre. Min mamma och svärmor upprepade att de skulle hjälpa oss oavsett, att allt skulle bli lätt. Till slut gav jag efter.
Under graviditeten var Johan en exemplarisk make. Han bar på kassarna, städade, lagade mat, följde med på ultraljud, smekte min mage och viskade att han älskade oss. Jag trodde verkligen han skulle bli en bra pappa.
Men sagot slutade samma dag vi kom hem från BB. Vår son grät. Ofta. Länge. Med eller utan anledning. Jag försökte skona Johan så han kunde sova, men bebisen vaknade varannan timme. Jag gick runt i lägenheten, vaggan i famnen, sjöng vaggvisor. Men i vår lilla tvåa fanns ingen plats att gömma sig från skriken. Kökslampan lyste hela natten, och jag såg min man vrida sig i sängen, stoppa fingrar i öronen, bli arg.
Långsamt blev han irriterad. Grälen började. Han kom hem allt senare. Och en kväll, precis när vår son fyllt tre månader, packade han en väska utan ett ord.
“Jag åker till mamma. Jag måste sova. Jag orkar inte. Jag vill inte skiljas, men jag är trött. Jag kommer tillbaka när han är större.”
Jag stod kvar i hallen, med barnet i famnen och mjölken fortfarande varm i brösten. Han bara gick.
Nästa dag ringde hans mamma. Lugn, som om inget hänt:
“Lilla Lovisa, jag håller inte med Johan, men det här är nog bäst. Män är inte byggda för att hantera småbarn. Jag kommer och hjälper dig. Var inte för arg på honom.”
Sedan ringde min mamma.
“Mamma, tycker du verkligen det här är okej?” viskade jag med tårarna i halsen. “Det var han som ville ha det här barnet. Och nu lämnar han mig ensam. Hur ska jag klara det här?”
“Älskling, fatta inga förhastade beslut. Ja, han stack. Men inte till en annan kvinnatill sin mamma. Det betyder att han inte gett upp helt. Ge honom tid. Han kommer tillbaka.”
Men jag är inte säker på att jag vill ha honom tillbaka.
Han krossade mig. Han svek mig när jag var som mest sårbar. När jag inte tänkte på något annat än vår son, på oss tregav han upp. Han orkade inte ens några månader. Och nu undrar jag kan jag någonsin lita på honom igen? Räkna med honom? Det var han som ville ha det här barnet. Det var han som envisades. Och så fort bebisen kom, sprang han.
Nu ligger allt på mig. Vår son, vardagen, tröttheten, rädslan. Och en fråga som aldrig slutar plåga mig: om han lämnade mig i en sådan här situationvad händer nästa gång?…
**Lärdomen:** Ibland är det bättre att lita på sin egen instinkt än någon annans tomma löften.
