**Dagboksanteckning**
“Mamma, pappa, hej, ni bad oss komma över. Vad har hänt?” Malin och hennes man Tobias steg in i föräldrarnas lägenhet.
Det här hade egentligen pågått länge. Mamma var sjuk, hon hade en svår sjukdom, andra stadiet… Hon hade genomgått kemoterapi och strålbehandling. Det hade blivit remission, och håret hade börjat växa tillbaka. Men det verkade som om det var för tidigt att slappna av mammas tillstånd försämrades igen.
“Malin, Tobias, god kväll, kom in.” Mamma var blek, spenslig som en liten flicka.
“Kom in, sitt ner. Vi har en ovanlig önskan att dela med er. Lyssna på mamma.” Pappa verkade lite förvirrad.
Malin och Tobias satte sig i soffan och väntade spänt. Karin suckade och såg på sin man Björn, som om hon sökte stöd.
“Malin, Tobias, bli inte chockade, men jag har en ganska underlig fråga att ställa till er. Kort sagt… vi behöver er hjälp.”
“Kan ni adoptera en liten pojke åt oss? Vi får inte göra det själva på grund av åldern och andra skäl.”
Det blev tyst.
Malin var först att reagera.
“Mamma, jag tror du blir förvånad. Vi har faktiskt funderat på samma sak men varit rädda att säga det. Tobias och jag vill verkligen ha en son, men vi har redan två döttrar dina och pappas kära barnbarn.”
“Det finns ingen garanti för att ett tredje barn skulle bli en pojke. Dessutom är det inte bara det hälsan är inte densamma längre.”
“Läkarna avråder oss från att få fler barn efter kejsarsnittet. Så vi har också funderat på att adoptera en liten pojke från ett barnhem. Ta in honom i vår familj, ge honom en trygg uppväxt. Och plötsligt säger du samma sak, mamma. Var kommer den här tanken ifrån?”
“Malin, jag vet inte ens var jag ska börja.” Karin strök nervöst över det kortväxande håret. “Saken är den att jag blev sämre igen. En gammal vän, moster Agnes från jobbet, minns du henne? Hon hade en stor födelsemärke över ögat som nästan täckte det helt.”
“Läkarna varnade henne för att den kunde bli farlig. Men när hon hälsade på mig nyligen var den borta! Hon såg fantastisk ut. Hon hade varit hos en gammal gumma i Småland, en sådan som läser bön. Hon övertygade mig vi åkte dit tillsammans.”
Malin och Tobias lyssnade med bävan men förstod inte riktigt vart historien ledde.
“Gumman ställde en konstig fråga direkt: ‘Har du en son?’ När jag sa att jag bara hade dig, Malin, och två barnbarn, pressade hon vidare: ‘Och din dotter då?'”
“Jag blev chockad, för ingen utom jag och pappa visste att jag hade förlorat ett barn sent i graviditeten. Det skulle ha varit en pojke, vår förstfödde, före dig, Malin. Men han överlevde inte.” Karin vred nervöst i tröjakanten.
“Vad hände sen?” Malin stirrade på henne med stora ögon.
“Gumman sa bara: ‘Adoptera en pojke.’ Sedan vände hon sig bort. Jag brast i gråt, som om det var mitt fel att jag inte kunde rädda honom. Och nu måste jag ge en annan pojke den kärlek jag inte fick ge honom.”
“Och vet ni vad? Jag insåg plötsligt att jag verkligen vill det. Vi har möjlighet att ge ett barn trygghet och kärlek. Inte för att jag ska bli frisk, men för att rädda ett litet liv från ensamhet. Förstår ni?”
“Ja, mamma, jag förstår.” Malin kramade henne. “Låt oss göra det!”
Malin och Tobias började processen och fick snart träffa barn på ett barnhem. Karin och Björn följde med. I lekrummet satt små barn och lekte.
“Mamma, titta på den ljushåriga killen. Han liknar dig! Se hur han bygger sin pyramid.” Malin pekade på en liten pojke.
Karin tyckte också om honom. Men då hördes en svag viskning från ett hörn. En äldre pojke med sorgsna ögon stod där.
“Pratar du med oss?” frågade Karin.
Pojken tog ett steg fram. “Snälla, ta mig med er. Jag lovar, ni kommer inte ångra det.”
Snart hade Malin och Tobias adopterat Niklas. Deras döttrar, Emma och Linnea, var stolta över sin nya lillebror. Niklas trivdes bra och kallade Karin för “mamma Karin” något som fick henne att undra om han var den son hon en gång förlorat.
Karin blev sämre igen, trots behandling. En dag hittade Björn Niklas gråtande i deras sovrum med Karins morgonrock i famnen.
“Mamma Karin, snälla, stanna hos mig. Jag vill inte förlora dig igen.”
När läkaren ringde efter operationen var Björn livrädd. Men nyheten var god Karin hade klarat sig.
“Hon var på håret, men hon överlevde. Det var som om någon höll henne kvar.”
Björn omfamnade Niklas. “Du hörde? Mamma Karin klarade sig. Tack för att du bad för henne, min käre son.”
