Eva hade suttit i kö i två timmar hos tant Agda. Den gamla klok gumman var hennes sista hopp. I flera år hade hon försökt få barn, men av någon outgrundlig anledning lyckades det inte.
“Jag vet inte vad jag ska säga… Alla prover ser bra ut, inga patologier”, sa läkaren och slog ut med händerna.
“Men det måste finnas någon förklaring. Om jag är helt frisk, varför kan jag inte bli mamma?” undrade Eva.
“Jag vet inte. Läkekonsten kan inte hjälpa här. Kanske bör du prata med prästen?” sa doktorn lågt.
Eva och Henrik hade varit gifta i fem år. De hade allt en fin ekonomi, ett eget hem, kärlek och förståelse. Men det saknades något barnskratt i det stora, välordnade huset.
Eva hade länge misstänkt att de var förbannade, och efter läkarens ord var hon säker.
“Kyrkan är bra, men i ditt fall behöver du en klok gumma!” sa hennes väninna och gav henne en adress. “Åk, tveka inte. Ju förr, desto bättre!”
Äntligen var det hennes tur. Hon klev nervöst in i den lilla stugan. Istället för den skräckinjagande häxan hon föreställt sig med huggtänder och en svart katt på axeln möttes hon av en liten, vänlig gammal dam i vit duk och blommig klänning.
“Hej, min flicka! Sätt dig här, vid ikonen”, sa tant Agda med mjuk röst.
“Jag har ett problem…” började Eva, men brast i gråt.
“Jag vet, kära du. Jag ska hjälpa dig så gott jag kan”, sa gumman lugnande.
Eva satte sig vid den stora ikonen av Jungfru Maria medan tant Agda läste böner och rörde ett vaxljus runt henne. Efter tjugo minuter tog gumman hennes hand.
“Du kan inte få barn. Det ligger en förbannelse över dig sedan barndomen”, sa hon stilla.
“Vad för förbannelse? Vem skulle förbanna mig? Jag har aldrig gjort något ont!”
“Inte du. Din mor begick en svår synd, och nu får du lida för det”, förklarade tant Agda.
“Men det är orättvist! Min mor är borta varför ska jag straffas för hennes synder?”
“Så är universums lag. Vi är maktlösa mot den.”
“Kan ni hjälpa mig?” frågade Eva hoppfullt.
“Nej. Hade det varit en vanlig olycka eller onda ögat, ja. Men detta… Nej.” Gumman skakade på huvudet. “Du måste ta reda på vem din mor förolämpade och försöka gottgöra det. Och framför allt be. Uppriktigt. Inte bara för dig själv, utan även för dina fiender.”
“Tack”, viskade Eva.
Hon satte sig i bilen och ringde Henrik.
“Henrik? Jag kommer inte hem ikväll. Måste åka till moster. Vi hörs sen, älskling.”
Eva startade bilen och körde mot byn.
“Eva! Varför sa du inget? Jag kunde ha tänt i bastun!” sa moster Gerd glatt.
“Jag är här av en anledning”, avbröt Eva. “Berätta sanningen. Vad gjorde min mor? Varför måste jag lida för hennes synder?”
“Vad får dig att tro det?” undrade mostern förvirrat.
Eva berättade om besöket hos tant Agda.
“Jag förstår… Okej, lyssna nu.”
Gerd berättade att hennes syster, Birgitta, hade varit byns skönhet. Många friade, men hon föll för en gift man Gustav. Utan skrupler ställde Birgitta om Gustavs liv och lämnade hans hustru, Margareta, ensam med deras späda son, Lars.
Margareta tog det hårt. Hon kom till Birgitta, föll på knä och bad henne låta Gustav återvända. Men den stolta Birgitta skrattade bara och jagade bort henne.
Inan Margareta gick, utbrast hon i förtvivlan en förbannelse över Birgitta och hennes ofödda barn…
“Och sedan?” viskade Eva skakad.
“Din mor gifte sig med Gustav, sedan föddes du. Men som du vet levde de inte länge. Båda gick bort, den ena efter den andra. Som om Margaretas förbannelse slog in. Och nu kan du inte få barn…” Moster Gerd slog ihop händerna och började gråta.
“Bor Margareta kvar i byn? Jag måste be om förlåtelse för min mors skull.”
“Margareta… Hon mår inte bra. Efter det här förlorade hon förståndet. Först var hon lugn, men en dag attackerade hon en främling. Hon fördes till mentalsjukhuset, och Lars skickades till barnhem.”
“Lars är vuxen nu? Han är några år äldre än jag. Så han är min halvbror?”
“Ja. Men hans liv blev inte lättare.” Gerd suckade. “Efter barnhemmet började han dricka och stöka. En vinter gick han vilse i skogen. De hittade honom dagen efter men benen… de kunde inte rädda dem. Nu sitter han i rullstol.”
“Så mor förstörde inte bara en familj hon fördärvade två liv.”
“Ja, tyvärr.”
“Moster, ta mig till Lars. Jag måste träffa honom.”
“Är du galen? Han dricker ju! Vem vet vad han har i skallen? Åk hem!”
“Nej. Om du inte vill, frågar jag andra.”
“Okej då! Men skyll dig själv!” morrade Gerd och drog på sig jackan.
De gick genom snön till Lars hus. Gården var övergiven, staketet ruttet. Inne i det kalla huset brann en fotogenlampa.
“Kom in!” hördes en hes röst.
“Jag väntar här”, viskade Gerd.
Eva steg in. Lukten av billig sprit och cigaretter slog emot henne. Överallt låg tomflaskor. Vid bordet satt en man i rullstol. På bordet låg en vit katt, den enda ljusa punkten i huset.
“Din katt sover på bordet”, sa Eva tafatt.
“Det är *Vittern*. Han gör som han vill här”, muttrade Lars med sluddrig röst. Hans blick var dimmig men ansträngde sig att fokusera. “Vill du nåt? Är du från socialen? Dra åt helvete!”
“Nej. Jag heter Eva. Jag är din halvsyster.”
“Jaså? Lillasyster kommer på besök!” skrattade han hånfullt. “Vad vill du? Har du kommit för arvet? Finns inget huset är min mors!”
“Jag vill be om förlåtelse. Hur kan jag hjälpa dig?”
Lars skrattade vilt, med smärta och förakt i blicken. Ju längre Eva tittade, desto mer såg hon sin far i honom.
“Har du hundra kronor?” frågade han plötsligt.
Eva tog fram fem hundralappar och lade dem på bordet.
“Tack! Nu är du förlåten. Kom tillbaka om du vill be om ursäkt igen!” flinade han.
“Ska jag ordna läkare? Medicin?”
“Nej, det räcker. Dra nu, jag vill sova.”
Ute grät Eva tyst. Hon hade väntat sig allt men inte detta.
“Sa han nåt?” undrade Gerd
