Nu förstår jag vad jag har gjort. Jag ville komma tillbaka till min ex-fru, som jag levde med i 30 år, men det var redan för sent…
Jag är 52 år nu. Och jag har ingenting. Ingen fru, ingen familj, inga barn, inget jobb ingenting…
Jag heter Viktor. Jag levde 30 år med min fru. Jag försörjde alltid familjen, och min fru skötte hemmet. Jag ville inte att hon skulle jobba. Jag var nöjd med att hon stannade hemma. Men med tiden började hon irritera mig.
Vi levde tillsammans och respekterade varandra, men kärleken dog ut. Jag trodde det var normalt. Det passade mig. Men sen förändrades allt. En kväll, på en bar, träffade jag Kristina. Hon var 20 år yngre än jag. Hon var vacker, snäll och rolig. Som en dröm som blev verklighet.
Vi började träffas, och snart blev hon min älskarinna. Efter två månader insåg jag att jag inte ville ljuga för min fru längre. Jag ville inte åka hem efter jobbet. Jag förstod att jag älskade Kristina och ville att hon skulle bli min fru.
Några dagar senare berättade jag sanningen för min fru. Hon gjorde ingen scen. Hon förblev lugn. Jag trodde hon inte älskade mig heller, därför tog hon det så lugnt. Men nu förstår jag hur mycket jag sårade Maria.
Vi skilde oss. Vi sålde lägenheten där vi hade bott i många år tillsammans. Kristina insisterade på att jag inte skulle låta min ex-fru behålla den. Så gjorde jag. Maria köpte en etta. Jag använde mina besparingar och köpte en tvåa åt Kristina.
Jag hjälpte inte min ex-fru, jag gav henne inte en krona. Jag visste att hon inte hade pengar och inte skulle hitta jobb direkt. Men då struntade jag i det. Våra söner ville inte prata med mig. De kände att jag förrått deras mamma och kunde inte förlåta mig.
Då brydde jag mig inte. Kristina var gravid, och vi såg fram emot barnet. Snart föddes en son. Men pojken liknade varken mig eller Kristina. Mina vänner tvivlade på om han var mitt barn. Jag vägrade lyssna på dem.
Livet med Kristina gick inte bra. Jag jobbade hårt, skötte hemmet och barnet. Kristina bad bara om pengar och var ute hela tiden. Hemmet var stökigt, och det fanns aldrig matlagat. Hon kom hem vid tre eller fyra på morgonen, luktade sprit och startade bråk av ingenting.
Till slut förlorade jag jobbet. Jag var trött, arg och gjorde ett dåligt arbete. I tre år var mitt liv så här. Sen tvingade min bror, som aldrig gillat Kristina och tvivlat på barnet, mig att göra ett DNA-test. Det visade sig att pojken inte var min.
Vi skilde oss direkt efter att allt kommit fram. Under tiden hade jag ingen kontakt med vare sig min fru eller mina söner. Efter skilsmässan försökte jag återvända till min första fru. Jag köpte blommor, vin, en tårta och åkte till henne. Men Maria bodde inte där längre. Den nya ägaren gav mig hennes adress.
Jag åkte dit. En man öppnade. Maria hade hittat ett bra jobb och gift sig med en kollega. Hon var lycklig och mådde bra.
Någon tid senare såg jag henne på ett kafé. Jag bad henne komma tillbaka. Hon tittade på mig som om jag vore en idiot och gick. Nu förstår jag misstaget jag gjorde. Vad ville jag? Vad åstadkom jag? Varför lämnade jag min fru för en ung tjej?
Jag är 52 år nu. Och jag har ingenting. Ingen fru, inget jobb, inte ens mina söner vill prata med mig. Jag har förlorat allt som betydde mest. Och det är helt mitt fel. Tyvärr kan jag aldrig göra det ogjort…
