Gunilla, har du ätit mina pannkakor igen? Stina står mitt i köket med en tom förpackning.
Jag trodde de var till alla… börjar jag försvara mig.
Till alla? Jag köpte dem specifikt till Elsa! Hon är allergisk mot allt annat!
Daniel kommer ut från sovrummet, rufsig efter nattpasset.
Mamma, hur länge ska det här hålla på? Vi kom ju överens om vänster hylla!
Vänster hylla. I mitt eget kylskåp finns det nu “deras” hyllor och “våra”. För ett och ett halvt år sedan flyttade de in “temporärt”. Tills de hittade en egen lägenhet. Det temporära blev en permanent mardröm.
Farmor, var är min ryggsäck? Oscar springer runt i lägenheten.
Farfar, har du sett min docka? Elsa drar Viktor i ärmen.
Viktor gömmer sig bakom tidningen på balkongen. Det enda stället där man kan få lugn i sitt eget hem.
Nu räcker det! skriker Stina plötsligt. Jag orkar inte mer! Daniel, antingen flyttar vi, eller så går jag och barnen till mamma!
Vart ska vi flytta? fräser sonen. Hyra för trettio tusen i månaden? Vi har ju ett billån!
Så sälj bilen då!
Är du galen? Hur ska jag ta mig till jobbet?
Barnen börjar gråta. Jag försöker lugna dem, men Stina rycker till sig Elsa.
Behövs inte! Vi klarar oss själva!
Jag går till mitt sovrum. Hör hur ytterdörren smäller Daniel har gått. Sedan barnens gråt och Stinas skrik.
I min lägenhet. I mitt hem, där Viktor och jag bott i trettio år.
På kvällen låtsas alla som om inget hänt. Vi äter middag under tystnad. Barnen petar i maten. Stina tittar demonstrativt bort från Daniel.
Pappa, kan du skicka saltet? frågar sonen.
Viktor skickar det under tystnad. Han har varit tyst på sistone. Trött på andras bråk i sitt eget hem.
Efter middagen stannar Daniel kvar i köket.
Mamma, förlåt för i morse. Stina är bara stressad.
Jag förstår.
Nej, du förstår inte! exploderar han plötsligt. Du fattar inte hur det är att bo hos sina föräldrar när man är trettiofem! Att känna sig som en misslyckad!
Daniel…
Behövs inte! Jag vet att det är tufft för er också. Men vi har ingenstans att ta vägen!
Jag säger inget. Vad finns det att säga?
På natten kan jag inte sova. Hör hur Viktor vandrar omkring. I vardagsrummet, som vi gett till de unga, gråter Elsa. Stina vaggar henne.
På morgonen väcks jag av ett brak. Oscar har tappat en tallrik.
Det är ingen fara säger jag och sopar upp skärvorna.
Mamma kommer att bli arg viskar barnbarnet.
Vi säger inget till mamma.
Han kramar om mig. Liten, varm, älskad. För barnbarnens skull står jag ut. Men hur länge?
En vecka senare kommer Daniel hem från jobbet underlig. Fundersam, men inte sur.
Mamma, pappa, vi måste prata.
Vi sätter oss tre i köket. Stina lägger barnen.
Jag har bestämt mig. Jag tar ett lån och köper ett hus.
Va? Mitt hjärta kryper ihop. Vilket lån? Daniel, det är ju så mycket pengar!
Mamma, det finns inget alternativ. Vi håller på att bli galna allihop.
Men tjugo år att betala av! Viktor säger något för första gången på länge.
Jag klarar det. Hittat ett hus på nästa gata. Litet, men vårt.
På nästa gata? frågar jag.
Ja. Så ni kan träffa barnbarnen. Och vi om ni behöver hjälp.
Jag tittar på min son. När blev han vuxen? När förvandlades han från pojken som inte hittade sina strumpor till mannen han är nu?
Vet Stina?
Inte än. Ville prata med er först.
Viktor reser sig, klappar sonen på axeln.
Bra beslut. En man ska ha sitt eget hem.
Daniel andas ut. Han var nog rädd för vår reaktion.
På kvällen pratar han med Stina. Jag hör hur hon gråter av glädje eller rädsla, vem vet?
Låneansökan, husjakten, allt går som i en dimma. Stina pendlar mellan entusiasm och panik.
Gunilla, tänk om vi inte klarar det? Om Daniel blir av med jobbet?
Ni klarar det. Ni är unga, starka.
Men tjugo år!
Men ert.
Flyttdagen. Flyttkarlarna bär in möblerna. Barnen springer mellan husen vårt ligger på nästa gata, fem minuter att gå.
Farmor, jag har mitt eget rum nu! Elsa drar med mig för att visa.
Ett litet rum under taket. Men hennes eget.
Så fint! När ni fått in möblerna blir det ett palats!
På kvällen sitter vi hos dem till inflyttningsfest. Trångt huset är litet. Men stämningen är annorlunda. Stina skrattar, Daniel skämtar. Barnen visar sina områden.
Mamma, förlåt oss säger sonen plötsligt. För det här halvåret.
Äsch, prat! Vi är familj!
Just det. Men familjer ska bo var för sig.
Viktor höjer glaset.
För det nya huset! Och för att besöka varandra som gäster!
Vi skålar. Stina kramar om mig.
Tack för att du stod ut.
Lägg av!
Men hon har rätt. Vi stod ut. Och det var värt det.
Första natten i den tomma lägenheten. Tyst. Onormalt tyst.
Viktor, hör du?
Vadå?
Så tyst det är!
Han skrattar.
Äntligen!
På morgonen vaknar jag ingen slamrar i köket. Jag kan dricka kaffe i lugn och ro, läsa nyheterna.
Dörrklockan ringer.
Farmor, får jag komma in? Oscar med skolväskan.
Självklart! Vet mamma det?
Hon sa att jag skulle göra läxorna hos dig, det är lugnare här!
Där har vi det. Nu kommer barnbarnen på besök, inte bor de i våra huvuden.
Vi sätter oss vid bordet. Jag hjälper honom med matten. Efter en stund kommer Elsa springande.
Farmor, mamma bakar pannkakor! Ni och farfar ska komma!
Vi går över. Stina står vid spisen och ler.
Tänkte fira lite! Första pannkakorna i det nya huset!
Vi sitter alla runt deras lilla bord. Trångt, men mysigt. Och viktigast vi vet att vi sedan går hem var och en till sitt.
Gunilla, får barnen sova hos er i helgen? frågar Stina. Daniel och jag vill åka in till stan, titta på tapeter.
Självklart! Med glädje!
Och det är sant med glädje. För nu
