**Livets Gåva**
Det här är jag, Lars. Jag är 61 år gammal, och livet har varit en resa med både upp- och nedgångar. Just nu känner jag mig ensam och fylld av nostalgi. Min första fru dog för åtta år sedan efter en lång tids sjukdom. Jag vårdade henne till sista stund, och sedan dess har jag levt ensam, i tystnad. Mina barn, som nu är vuxna med egna familjer, hälsar på sällan. En gång i månaden kommer de, lämnar lite pengar och medicin, och försvinner snabbt. Jag skyller inte på demalla har sina egna ansvar. Men på regniga nätter, när dropparna slår mot plåttaket och vinden letar sig in genom springorna, känner jag mig oerhört liten och ensam.
Förra året, när jag surfade på Facebook, stötte jag på Birgitta, min första kärlek från gymnasiet. Jag avgudade henne när vi var unga. Hon hade långt, löst hår, ögon svarta som natten och ett leende som kunde lysa upp hela klassrummet. Men precis när jag förberedde mig för universitetets inträdesprov, förlovades hon med en man tio år äldre från Skåne. Därefter förlorade vi kontakten.
Fyrtio år senare föll våra vägar ihop igen. Jag fick veta att hon också var änkahennes make hade gått bort fem år tidigare. Hon bodde med sin yngste son, men han jobbade i en annan stad och hälsade på sällan. Först utbytte vi bara hälsningar. Sedan blev det telefonsamtal. Därefter fikapauser på eftermiddagarna. Och innan jag visste ordet av, körde jag min gamla moped till hennes hus några gånger i veckan, med en korg fylld av frukt, lite godis och smärtstillande tabletter för lederna.
En dag sa jag halvt på skoj: Tänk om två gamla själar som vi gifte sig? Skulle inte det lindra ensamheten? Till min förvåning fylldes hennes ögon av tårar. Jag skyndade mig att säga att det bara var på skoj, men hon log ömt och nickade lätt. Och så blev jag, vid 61 års ålder, gift på nyttmed min första kärlek.
**Kapitel 2: Bröllopsdagen**
På vår bröllopsdag bar jag en mörkbrun kavaj. Hon hade en enkel, crèmefärgad klänning av siden. Håret var uppsatt med omsorg, prytt av ett litet pärlhårnål. Vänner och grannar kom för att fira. Alla sa: Ni ser ut som ett ungkärt par! Och ärligt talat, så kände jag mig också.
Den kvällen, efter att ha städat resterna av festen, var klockan redan över tio. Jag värme
