**Dagboksanteckning**
*”Vad är det för ‘bondsk’ klänning?”* min syster hånade mig inför alla. Min “present” till svar fick henne att fly…
Föreställ dig den här scenen. Min Elin är en fashionista, alltid smal som en sticka, en sån där stilfull liten sak. Och jag… jag är en vanlig kvinna. Lite rund om magen, några rynkor här och där. Livet går vidare, vad ska man säga.
Varje gång vi träffades blev det en liten tortyr. Hon gjorde det nog inte av ondska, utan av “bästa vilja”. Hon kom fram, synade mig med sin röntgenblick och började:
*”Lina, åh, gör inte den där klänningen dig tjock? Den ser så… gammelmorbroraktig ut.”*
*”Lina, du borde prova en annan frisyr, den här gör dig fem år äldre.”*
*”Åh, tjejer, vilken läppstiftsfärg! Ingen har burit den på tio år!”*
Och allt med ett så vänligt, medlidsamt leende. Som om hon ville mitt bästa. Men efter varje sån “komplimang” sjönk humöret till botten, och jag vågade inte titta i spegeln på en vecka.
Tråkigt? Ja, förbannat tråkigt! Jag är ju ingen modell ändå, och så får man höra sånt av sin egen syster.
Först höll jag ut, skämtade bort det. Men droppen blev mammas jubileum.
Jag hade förberett mig så noga! Ny, fin klänning, frissig frisyr, smink. Jag kände mig som en drottning, ärligt talat.
Vi samlades på restaurangen. Gäster, släkt, alla fina och glada. Då kommer Elin fram. Hon synar mig från topp till tå och säger högt så alla hör:
*”Lina, vad är det för klänning? Skrattretande… som något vår moster Maj-Britt skulle ha på landet. Du kunde ju frågat mig, jag hade hjälpt dig välja nåt prydligt.”*
I det ögonblicket kändes det som om marken gick undan. Hon gjorde det inför alla! Spottade mig rakt i ansiktet. Och vilken feststämning blir det efter det?
Då knäckte det för mig. Nu var det min tur. Jag började inte grälavarför? Jag log, drog ett djupt andetag och sa glatt:
*”Elin! Tack så hemskt mycket! Jag uppskattar verkligen din omtanke. Du är en expert på att hitta fel hos andra!”*
Hon lyste upptrodde säkert det var en komplimang.
*”Eftersom du är så kunnig,”* fortsatte jag och lyfte en förberedd present, *”så har jag en gåva till dig!”*
Alla tittade nyfiket. Hon öppnade den fina asken, antagligen väntande sig parfym. Men inuti låg ett certifikat, tryckt på dyrt papper: en konsultation hos en psykolog med temat *”Hur man bygger självförtroende utan att nedvärdera andra.”* Jag läste upp det högtså alla hörde.
*”Här, lillasyster!”* sa jag när hon tittade upp, förvirrad. *”Jag tänkte det kunde vara till nytta. Så du kan bli säker på dig själv utan att trampa på mig!”*
Hennes ansikte! Först förvirring, sedan insikt. Sen blev hennes kinder blodröda.
Tystnad i rummet… sen brast en farbror i skratt. Och snart skrattade alla. Alla hennes giftiga kommentarer kom fram i ljuset. Hon ville göra mig liten, men blev själv till åtlöje.
Slutet kom direkt. Elin mumlade något, tog väskan och sprang ut.
Ja, vi försonades sen. Vi är systrar.
Men sedan dess har hon inte sagt ett ont ord om mitt utseende. Nu pratar vi bara om vädret. Och vet du vad? Det är faktiskt skönt.
Så blev det. Tack för att du läste. Tryck gärna på tummen upp om du kände igen digoch dela gärna din egen historia i kommentarerna. Skicka vidare till en vän om du vill!
