Ensamma år: sex långa år utan en älskad person.
Elin kände sig förbannat trött. Hon hade varit ensam i sex år sedan hennes man lämnade henne. Dottern gifte sig för ett år sedan och flyttade till en annan stad.
Elin var bara fyrtiotvå en underbar ålder för en kvinna. En andra ungdom. Hon var en fantastisk hemmafru, lagade mat som kungen själv kunde äta, och hennes inlagda gurkor med tomater kallades för mästerverk. Men vem skulle äta dem nu? På parken stod redan rader av tomma konservburkar.
“Skulle jag verkligen förgås ensam, så vacker som jag är!” brukade Elin säga till sina vänner. De svarade: “Nej! Leta efter en man! Det finns massor av ensamma karlar.”
En av dem tipsade henne om en agentur vid namn “Den Bästa Mannen”. Elin tyckte det lät lite löjligt och pinsamt att gå till en sån där tjänst. Men å andra sidan fyrtiotvå, den siffran gnagde i henne. Mormors gamla väggklocka tickade obarmhärtigt och slog varje timme med en duns som fick väggarna att skaka.
Så Elin gick till agenturen. En trevlig dam med hallonfärgade glasögon sa:
“Vi har verkligen de bästa. Låt oss titta i databasen, sätt er här!”
“Ja, de ser ju alla bra ut”, log Elin. “Men hur ska man lära känna dem? Hur vet man att han är den rätta?”
“Allt är tänkt igenom”, sa damen. “Vi erbjuder en provvecka. Tillräckligt med tid för att avgöra är han din eller inte. Ska ni fortsätta eller leta vidare?”
“Vad erbjuder ni?”
“En man!”
“Hur då?”
“Så här! I en vecka bor han med dig. Lyssna nu, vi är inga blyga brudar här, vi pratar affärer direkt. Inga galningar eller psykfall hos oss.”
Plötsligt gillade Elin idén. Tillsammans med hallondamen valde hon ut fem kandidater. Elin betalade en liten summa och skyndrade hem. Den första skulle komma redan samma kväll.
Elin satte på sig en grön klänning färgen på hopp. Och örhängena med diamanter, som hon så sällan plockade fram ur sin gamla ask.
*Ding-dong!* det skramlade i dörren.
Elin kikade först genom titthålet. Och såg rosor. Hon gav till en liten tyst glädjeskrik. Öppnade dörren. Mannen var elegant, precis som på bilden.
De satte sig vid bordet, Elin hade lagat en hel festmåltid. Rosbuketten placerade hon mitt på bordet. Elin sneglade på den charmiga gästen och tänkte: “Det här är han! Inga fler, den här!”
De började äta salladen. Den blivande mannen rynkade pannan: “Varför är den så sur?” Elin log förvirrat och serverade honom stekt fläsk. Han tugga
