FRÄMMANDE BARN
Först trodde Hampus att mamma bara hade gått upp i vikt. Fast på något konstigt sätt. Hennes midja blev rundare, men hon var annars sig lik. Det kändes pinsamt att fråga tänk om hon tog illa upp. Pappa teg och såg på henne med ömhet i blicken, så Hampus låtsades som ingenting.
Men snart var magen omisskännligt större. En dag när han gick förbi föräldrarnas sovrum, såg han hur pappa smekte mammas mage och viskade något till henne. Hon log belåtet. Hampus kände sig generad och skyndade därifrån.
“Mamma väntar barn”, insåg han plötsligt. Tanken chockade honom mer än den förvånade. Visst var mamma snygg och såg yngre ut än de flesta klasskamraternas mammor, men ändå ett barn i hennes ålder? Det kändes fel. Han visste redan var barn kom ifrån, men att hans egna föräldrar… Nej, det ville han inte tänka på.
“Pappa, är mamma gravid?” frågade han en dag. Av någon anledning var det lättare att prata med pappa om det.
“Ja. Hon har alltid drömt om en dotter. Dumt att fråga, men vill du hellre ha en lillebror eller lillasyster?”
“Får man ens barn i hennes ålder?”
“Vad menar du? Mamma är bara trettiosex, och jag är fyrtioett. Är du emot det?”
“Fick jag någon val?” muttrade Hampus.
Pappa såg allvarligt på honom.
“Jag hoppas du är gammal nog att förstå. När du föddes bodde vi i en hyreslägenhet. Mamma var hemma med dig, jag jobbade ensam, och pengar räckte precis till det nödvändiga. Så vi väntade med fler barn. Sedan dog farmor, och vi fick hennes lägenhet. Minns du henne?”
Hampus ryckte på axlarna.
“Vi renoverade och flyttade in. När du blev större och mamma började jobba, blev det lättare. Jag köpte vår första bil. Vi sköt upp dottern sa att det fanns tid. Sedan blev det inte av… Och nu, när vi nästan gett upp hoppet…”
“Jag hoppas det blir en flicka, som mamma vill. Hon är ung, men inte en tonåring. Så var snäll mot henne. Inget onödigt gnäll. Om något stör dig, prata med mig. Okej?”
“Ja, ja, jag fattar.”
Senare fick de veta att det verkligen blev en flicka. Rosa babysaker dök upp överallt. De såg ut som dockkläder. En liten spjälsäng kom in. Mamma satt ofta försjunken i sig själv, som om hon lyssnade inåt. Då frågade pappa oroligt om allt var bra, och Hampus kände hans oro smitta av sig.
Själv brydde han sig inte speciellt inte om en lillasyster. Vem behövde blöjor och gråt? Han var mer intresserad av Elsa Lindgren. Om föräldrarna ville ha ett barn till var det deras sak. Mindre tjat mot honom, åtminstone.
“Är det farligt? Att föda i hennes ålder?” undrade han.
“Det finns risker i alla åldrar. Självklart är det tyngre nu än när hon väntade dig hon var tretton år yngre då. Men vi bor i Stockholm, inte ute i skogen. Här finns bra sjukhus och läkare… Det blir bra”, suckade pappa.
“När då?”
“Om två månader.”
Men mamma födde en månad för tidigt. Hampus vaknade av larm. Stön och spring hördes från föräldrarnas rum. Han gick dit, fortfarande sömnig. Mamma satt på sängen, höll om sin rygg och gungade fram och tillbaka. Pappa sprang runt och samlade grejer.
“Glöm inte dokumentmappen”, pressade mamma fram mellan sammanbitna läppar.
“Mamma?” Hampus var plötsligt klarvaken.
“Förlåt att vi väckte dig. Det är… Var är ambulansen?” Pappa stirrade mot dörren.
Som svar ringde det på dörren. Hampus stod kvar, osäker på om han skulle klä på sig eller stanna. Ambulanspersonalen kom in och började ställa frågor:
“Hur länge har värkarna varat? Hur ofta? Har vattnet gått?”
När mamma återigen grimaserade av smärta, svarade pappa. Ingen såg Hampus, så han smet ut. När han kom tillbaka, klädd, var pappa och mamma på väg ut. Mamma hade fortfarande morgonrocken på sig.
“Jag kommer snart. Städa lite här”, sa pappa. Han ville säga mer, men mamma stönade och höll sig fast i hans arm.
Hampus stod kvar en stund och stirrade på dörren. Sedan tittade han på klockan. Två timmars sömn kvar. Han vek ihop soffan, plockade undan och gick till köket.
Pappa kom tillbaka när Hampus skulle till skolan.
“Nå?”
“Inte än. De lät mig inte vara med. Häll upp lite kaffe.”
Hampus satte fram en kopp och gjorde några mackor.
“Ska jag gå?”
“Ja. Jag ringer när det händer nåt.”
Hampus kom för sent till lektionen.
“Ah, Hampus Hedlund hedrar oss med sin närvaro. Varför är du sen?” frågade matteläraren.
“Ambulansen hämtade mamma.”
“Jaha. Sätt dig.”
“Hans mamma ska föda!” ropade Viktor, och några fnissade. Hampus vände sig blixtsnabbt mot honom.
“Tyst! Hampus, sitt ner. Vad är det roliga?”
Pappa ringde på sista lektionen.
“Kan jag gå ut?”
“Är det bråttom? Det är tjugo minuter kvar.”
“Han har mamma på BB”, skrek Viktor igen, men den här gången skrattade ingen.
“Visst, gå”, sa läraren.
“Nå?” frågade Hampus i korridoren.
“En flicka! Tre kilo och hundra gram!” Pappa lät lättad.
“Nå?” frågade läraren när han kom tillbaka.
“Allt är bra. En flicka”, sa Hampus mekaniskt.
“Nu blir Hampus barnvakt”, flabbade Viktor. Klassen exploderade i skratt precis när klockan ringde.
Elsa sprang ikapp honom på vägen hem.
“Hur gammal är din mamma?”
“Trettiosex.”
“Tänk inte att jag inte är glad för din skull. En lillasyster är ju kul. Jag är ensam. Mina föräldrar ville inte ha fler…”
De pratade på, och för första gången kände Hampus att han faktiskt var glad åt sin syster.
Tre dagar senare kom mamma hem.
“Vilken vacker liten tjej!” sa pappa.
Hampus såg inget vackert. Ett rynkigt, rött ansikte, en liten mun och en knappnäsa. För honom var Elsa skönhetsidealet. Plötsligt öppnade systern munnen och började gasta. Hon blev röd som en tomat. Mamma tog henne i famnen och vaggade henne medan hon muttrade “schhh”. Det var konstigt att tänka att hans mamma nu var någon annans mamma också.
“Vad ska hon heta?” frågade pappa.
“Vera”, sa mamma.
“Låter som en katt.
