**Dagboksinlägg**
När vi flyttade in i vårt nya hus kände jag att det var rätt. Det var en ny början för oss alla, och jag var redo. Min man, Henrik, och jag var glada att kunna ge vår son, Alvar, en ny chans. Han hade precis gått igenom en svår tid med mobbning i skolan, och vi ville lämna det bakom oss.
Huset hade tillhört en äldre man som hette Stig, som gått bort nyligen. Hans dotter, en kvinna i fyrtioårsåldern, sålde det till oss och sa att det var för smärtsamt att behålla. Hon hade inte ens bott där sedan hennes far dog.
“Det finns för många minnen här, förstår du?” sa hon när vi träffades första gången.
“Och jag vill inte att det hamnar i fel händer. Jag vill att det ska bli ett hem för en familj som kommer att älska det lika mycket som vi gjorde.”
“Jag förstår precis, Linnea,” sa jag tröstande. “Vi ska göra detta huset till vårt för alltid.”
Vi var ivriga att flytta in, men redan första dagen hände något konstigt. Varje morgon stod en gammal hund vid vår ytterdörr. En sibirisk husky med grånande päls och genomträngande blå ögon som verkade se rakt igenom en.
Den snälla hunden skällde inte eller ställde till besvär. Den satt bara där och väntade. Självklart gav vi den mat och vatten, troende att den tillhörde en granne. Efter att ha ätit gick den iväg, som om det var en vana.
“Tror du att hans ägare inte ger honom tillräckligt med mat, mamma?” frågade Alvar en dag när vi handlade mat för veckan, och även lite extra till hunden.
“Jag vet inte, Alvar,” sa jag. “Kanske den gamla mannen som bodde här brukade mata honom? Då är det en del av hans rutin.”
“Ja, det låter vettigt,” sa Alvar och lade till några hundgodis i korgen.
Först tänkte vi inte mer på det. Henrik och jag hade velat skaffa Alvar en hund, men vi ville vänta tills han vant sig vid sin nya skola.
Men då kom hunden nästa dag. Och dagen efter. Alltid samma tid, alltid sittande tålmodigt på verandan.
Det kändes som om hunden inte var vilken vilsekommen hund som helst. Han betedde sig som om han hörde hemma här. Som om vi bara var tillfälliga gäster i hans hus. Det var märkligt, men vi funderade inte för mycket över det.
Alvar var överlycklig. Jag såg hur min son började falla för hunden. Han tillbringade all tid han kunde med att leka, kasta pinnar eller bara sitta på trappan och prata med honom som om de känt varandra i evigheter.
Jag såg på från köksfönstret och log åt hur snabbt Alvar och hunden hade knytt band. Det var precis vad Alvar behövde efter allt han gått igenom.
En morgon, när Alvar klappade honom, kände han på hunden halsband.
“Mamma, det står ett namn här!” ropade han.
Jag böjde mig ner och flyttade undan lite av pälsen. På det slitna läderhalsbandet syntes ett namn, nästan utslitet men ändå läsligt:
Stig Jr.
Mitt hjärta hoppade till.
Var det en slump?
Stig, precis som mannen som ägt vårt hus? Kunde det vara hans hund? Tanken gav mig gåshud. Linnea hade inte sagt ett ord om någon hund.
“Tror du han kommer hit för att det var hans hem förut?” frågade Alvar med stora ögon.
Jag ryckte på axlarna, kände mig lätt obehaglig till mods.
“Kanske, älskling. Men det är svårt att veta.”
Samtidigt kändes det som om hunden inte var vilken hund som helst. Han verkade veta precis var han hörde hemma.
Senare samma dag, efter att Stig Jr. ätit, började han bete sig underligt. Han gnydde lågt och gick fram och tillbaka vid trädgårdens kant, med blicken riktad mot skogen. Han hade aldrig gjort så förut. Nu var det som om han bad oss följa efter.
Hunden stannade och stirrade rakt fram, och då såg jag det.
“Mamma, jag tror han vill att vi ska följa med!” sa Alvar ivrigt och drog redan på sig jackan.
Jag tvekade.
“Älskling, jag vet inte om det är en bra idé”
“Kom igen, mamma!” sa Alvar. “Vi måste se vart han går! Vi tar mobilerna och jag skickar ett meddelande till pappa. Snälla?”
Jag ville inte, men nyfikenheten tog över. Det var något i hunden
