HYRESGÄSTEN
Erik Vilhelmsson, en fyrtioårig ingenjör, lämnade sin fru. Han överlät lägenheten och allt de ägde tog bara med sig den slitna Volvo 240 som han ärvt av sin far. I den lastade han en väska med sina tillhörigheter.
Han ville inte bråka om bodelningen: Dottern växer upp, låt henne få allt, sa han.
Med frun hade det inte funnits någon samsyn på år och dar; på sistone hörde han bara två ord från henne: Ge mig pengar. Erik gav henne sin lön, bonusar, julbonusen och ändå verkade det aldrig räcka. Han lovade att betala underhåll varje månad och dessutom hjälpa dottern.
Först bodde han hos en kompis, sen fick han ett rum i ett kollektivhus, och som värderad specialist placerades han i bostadskön. Det här var på 1980-talet, när Sverige fortfarande byggde folkhemmet och man kunde få en lägenhet utan att behöva pantsätta sin själ.
Två år bodde Erik i kollektivet medan företaget byggde en nio våningar hög betonglåda. Sedan kallades han till fackklubben:
Erik Vilhelmsson, sa fackordföranden, du bor ensam, så normalt sett skulle du få en etta. Men vi kan erbjuda en liten tvåa. Du är en av våra bästa, så här är nycklarna.
Erik blev helt paff: Tack, självklart skönt att äntligen få eget.
Efter en månad packade Erik sin sparsamma tillvaro mest böcker om maskinteknik och lastade allt i samma gamla Volvo. När han kom till den nya lägenheten fungerade hissen inte än, så han traskade upp fem våningar, nervös av förväntan. Han stoppade nyckeln i låset till lägenhet 72.
Vad i? mumlade Erik. Nyckeln passade inte.
Innanför dörren hördes viskningar och rörelser. Erik bankade och krävde att de skulle öppna, men inget svar. Så han gick ner, hittade en vaktmästare, och tillsammans fick de upp dörren. Inne i lägenheten stod möblerna huller om buller någon bodde redan där. I hallen stod en kvinna och stirrade skräckslaget på de två männen.
Jag tänker inte flytta. Ni har ingen rätt att sätta mig på gatan jag har barn, sa hon.
Bakom henne stod två pojkar, sju och åtta år gamla, lika skrämda. Erik försökte förklara att det var hans lägenhet, att han hade kontraktet, och att hon flyttat in olagligt.
Försök du sätta ut mig och mina barn i kylan, skrek hon förtvivlat. Kasta oss i snön!
Erik gick därifrån. Han berättade allt för facket. Det visade sig att kvinnan Linda var änka. Hennes man hade dött, och hon bodde i en faluröd barack med några kvarvarande fyllon. Vinterkylan trängde in trots alla försök att värma. Linda hade bankat på alla dörrar hos kommunen hon var alldeles för långt ner i kön. Till slut hade hon bara flyttat in i det nya huset.
Vi kommer att vräka henne, sa fackordföranden bestämt. Rättsprocessen tar tid, men det löser sig.
Finns det ingen fredlig lösning? undrade Erik. Kanske om jag pratar med henne?
Försök, ryckte fackordföranden på axlarna. Men det hjälper nog inte. Ensamstående mammor med barn beter sig som vilddjur lagar bryr de sig inte om.
Erik återvände till lägenheten, hoppades kunna resonera med henne. Dörrlåset var just då under reparation.
Låt oss prata, sa Erik. Du måste fatta att du tagit någon annans hem. Lagen är inte på din sida.
Tycker du det är rättvist att du fick den här lägenheten? fräste hon.
Självklart. Jag jobbat på företaget i tjugo år här är mitt kontrakt.
Jag har barn. Jag tänker inte frysa ihjäl i en barack.
Jag förstår, men varför just min lägenhet? Just detta hus?
För att det var din jag hittade. Du får väl en ny, eftersom du är så viktig på jobbet.
Erik gick därifrån med tomma händer. Samtidigt satte kommunen igång processen att vräka henne. Myndigheterna kom, varnade, gav henne tid att flytta.
När Erik hörde att hon bara skulle kastas ut i kylan, tvingas tillbaka till baracken, återvände han. Han hittade Linda nedslagen, med rödgråtna ögon, pojkarna tryckta mot henne.
Du måste flytta. Jag har inte ens mitt gamla rum kvar jag har ingenstans att bo.
Hon suckade tungt och sjönk ner på en stol.
Varför ger inte kommunen dig en lägenhet? Du står ju i kön, undrade Erik.
Jag har försökt, började Linda berätta. Men det sitter en högdragen chef där som bara skickar vidare mig: Vänta.
Då åker vi, sa Erik.
De for till kommunhuset. Vanligtvis blyg och tystlåten kände Erik plötsligt en ny styrka. Han övertalade sekreteraren och nästan stormade in på kontoret med Linda.
Hennes tur för en lägenhet är kommen, men ni skjuter upp henne. Ska vi behöva granska hur kösystemet fungerar?
Chefen mjuknade, log osäkert och förklarade att Lindas tur faktiskt var nära bara två månader kvar. Till våren skulle hon få en tvåa i ett nytt hus. Erik t.o.m. fick se dokumenten som bekräftade hennes plats i kön.
Om hon inte får den lägenheten, så kommer jag tillbaka, sa Erik på väg ut.
När de kom hem började Linda packa: Jag återvänder till baracken. Du har redan gjort mer än nog för oss, sa hon oväntat. Två månader klarar vi.
Hör här, sa Erik. Ta vardagsrummet, jag tar sovrummet. Resten delar vi. När ditt hus är klart flyttar du. Och oroa dig inte jag tar ingen hyra.
Linda blev så överrumplad av hans generositet att hon började gråta.
Erik jobbade sent med ett nytt projekt och kom hem sent. Men alltid stod det mat på köksbordet. På morgnarna lagade Linda frukost åt barnen och honom. Han försökte ge henne pengar, men hon vägrade envist: Det här är mitt sätt att tacka, sa hon.
En kväll ringde det på dörren. Där stod hans exfru, som inte visat ett dugg intresse för honom på tre år.
Så det var sant att du tog in en inhyrd husmor, fnös hon.
Innan hon hann säga mer ledde Erik ut henne. När han förstod att hon inte kommit för något viktigt, bad han henne åka hem.
Linda blev orolig, skämdes över besöket, men Erik lugnade henne: Hon och dottern har en fin tvåa. De klarar sig.
På våren fick Linda äntligen sin nya lägenhet. Erik hjälpte henne flytta. Med tårar i
