Nyårslovet var nästan slut. Efter alla festliga måltider med olika salader, tårtor och smårätter var det dags för enklare mat igen. Till frukost kokade Lovisa havregrynsgröt. Det var på tiden att återgå till det vanliga.
De satt alla tre och åt när mobilens ringsignal hördes från sovrummet. Anders lämnade köket. Lovisa lyssnade omedvetet på hans korta svar, försökte gissa vem det var och vad de ville.
När Anders kom tillbaka märkte hon att han inte såg upprörd ut. Bekymrad, men inte ledsen.
Hmm, började han. Mamma ringde. Hon har högt blodtryck och vill att jag kommer över.
Självklart, åk, nickade Lovisa.
När han gick för att klä på sig kom hon ihåg hans ord i telefonen: Just nu? Är det verkligen nödvändigt? Okej, okej När hennes svärmor krävde att han skulle komma brukade Anders alltid skynda dit utan diskussion. Jag överanalyserar igen, tänkte Lovisa och skakade av sig tanken.
Jag är snart tillbaka, ropade Anders från hallen innan dörren slog igen.
Ät nu, sa Lovisa och skyndade på sonen, Emil, som petade i gröten med skeden.
Ska vi gå till kullen? Du lovade. Emil tog en liten sked gröt och stirrade på den länge innan han stoppade den i munnen.
När pappa kommer tillbaka går vi. Okej? Hon log mot honom. Men bara om du äter upp.
Okej. Pojken lyfte trögt skeden igen.
Om tallriken inte är tom om fem minuter går vi inte alls, sa Lovisa bestämt och gick för att diska.
Hon strykte kläder medan Emil lekte med sina bilar på golvet när ytterdörrens lås klickade.
Äntligen. Lovisa ställde ifrån sig strykjärnet och lyssnade på ljudet av kläder i hallen. Varför tar han så lång tid? undrade hon och gick för att möta honom.
I dörröppningen stod en tioårig flicka och tittade nyfiket på Lovisa. Bakom henne stod Anders med ett skuldbelaget uttryck. Han lade händerna på flickans axlar och höjde hakan.
Det här är min dotter, Moa, sa han och tittade ner. Mamma ville att jag skulle ta med henne hit tills i morgon.
Jaha. Och hennes mamma? Har hon åkt till solen med sin senaste kärlek? sa Lovisa syrligt.
Anders ryckte på axlarna men hann inte svara innan Lovisa vände ryggen till och återgick till strykningen.
Kom in, hörde hon Anders säga, och i ögonvrån såg hon flickan närma sig Emil, som fortfarande lekte på golvet.
Finns det gröt kvar? frågade Anders.
Jag vill inte ha gröt, sa Moa genast. Jag vill ha makaroner med korv.
Anders tittade förvirrat på Moa och sedan på Lovisa. Hon ryckte på axlarna och viftade mot köket, som om hon sa: *Gå och laga mat själv, jag har redan fullt upp.*
Efter en stund ropade Anders från köket.
Har vi makaroner? Jag hittar inga.
Jo, det finns rester. Jag går och handlar när jag är klar. Hon gav honom en förebrående blick.
Titta inte på mig så där. Jag visste inte heller
Verkligen? Så när din mamma ringde sa hon inte varför hon ville träffa dig? När han tittade ner förstod hon att hon hade rätt. Kunde du inte fråga mig först? Varför sa du inget? Emil borde också ha förberetts. Nu kommer de att tävla om din uppmärksamhet.
Som för att bekräfta hennes ord hördes plötsligt Emils gråt. Lovisa skyndade in i rummet, följd av Anders.
Där ser du. Fixa det här. Hon slog ut med händerna.
Emil kom fram till henne och gömde ansiktet mot hennes kropp. Moa stod och stirrade argt i golvet.
Vad hände? Anders gick fram till dottern.
Det gjorde ont i Lovisa att han gick till Moa först och inte till Emil.
Hon t-tog min b-bil, snyftade Emil.
Det fräsande ljudet av kokande vatten hördes från köket, och Anders skyndade dit. Och man kan inte säga något till henne. Hon är gäst. *Den stackars lilla flickan*, som svärmor kallar henne. Men vad ska jag göra?
Ska du titta på tecknat? Lovisa tog ett djupt andetag och vände sig mot Moa med ett påtvingat lugn.
Moa nickade, och Lovisa slog på tv:n med lättnad. Moa och Emil satte sig i soffan.
Har din mamma börjat igen? Försöker hon förstöra vårt äktenskap? Hon har ju en fix idé om att ni ska bli ihop igen. När Emil föddes skrek hon ju att hon bara hade en barnbarnMoa. Ska hon testa hur jag reagerar på din dotter? väste Lovisa när hon kom tillbaka till köket.
Hon mår verkligen dåligt, försvarade Anders sin mor.
Varför kunde inte Moa hjälpa henne? Hämta vatten, ringa ambulansen? Det är säkrare med henne där. Vid hennes ålder kunde jag steka ägg själv. Lovisa lät sig inte stoppas.
Nu räcker det! avbröt Anders och smällde ner en sked på bänken. Moa, kom och ät! ropade han mot vardagsrummet.
Pappa, kan du ta hit det? svarade Moa lugnt.
*Pappa*, härmade Lovisa och himlade med ögonen. Skynda dig till henne då. Hon lämnade köket och började plocka undan strykbrädan utan att se på Moa, lämnande åt Anders att hantera sin dotter själv.
Till slut tog Anders med Moa till köket. Lovisa höll tillbaka sin ilska, kämpade för att inte säga något elakt. Hon satte sig bredvid Emil framför tv:n men såg ingenting på skärmen. Sonen tryckte sig mot henne, sökte hennes blick. *Det är okej, jag måste bara stå ut*, tänkte hon. *Emil förstår. Han ser att jag inte gillar flickan. Så här får det inte vara.* Hon log ansträngt mot honom.
Irritationen bubblade inuti henne. Hon kände sig kränkt, orättvist behandlad, sårad. Från köket hördes Anders och Moa prata. Medan hon och Emil satt ensamma och glömda. *Jag måste vara försiktig. Hon kommer att berätta allt för svärmor, och sedan kommer hon att ösa skit om migatt jag förstörde deras lyckliga familj*
Mamma, när går vi till kullen? Emils röst avbröt hennes tankar.
Jag vet inte. Vi har gäster. Hon strök honom över håret.
Fotsteg hördes när Moa kom in i rummet, tuggande. Vattnet rann i köket. *Tvättar Anders hennes tallrik? Han har aldrig diskat efter mig eller Emil. Bara ställt tallrikarna i diskhon. Jaså? Så han vet att han har gjort fel*, tänkte Lovisa bittert.
Ska vi
