Avgången har redan ankunnats, och Viktor steg ut på perrongen. Efter en veckas arbetsresa var han på väg hem. När han steg in i kupén hittade han sin nedre bädd. Medan han slog sig ner hörde han någon komma gående genom vagnen, andades tungt. Han vände sig om en äldre kvinna med en väska på hjul, mer lik en ryggsäck, i en höstrock och en färgglad halsduk stod mittemot och försökte hämta andan.
“Så ja”, tänkte Viktor, “tantgrannen vill säkert ha min nedre plats.”
“Titta här, min vän, jag tror jag har den nedre platsen”, sa kvinnan när hon hämtat sig.
Platsen var verkligen den nedre. Hon började ordna sina saker. Viktor noterade att hon var i sjuttioårsåldern. “Tänk ändå”, tänkte han, “i den åldern och ändå reser, varför stannar hon inte hemma?”
Kvinnan satte sig slutligen på sin bädd och lade de rynkiga händerna i knät. Passagerare fortsatte strömma in, men ingen skulle dela deras kupé. Viktor hade redan accepterat att han skulle resa med en äldre dam som han knappt kunde prata med.
Tåget satte sig i rörelse. Snart kom konduktören och delade ut lakan. Kvinnan började genast bädda, noggrant och metodiskt. Sedan satte hon sig igen och började prata:
“Jag är inte van vid så här hårda bäddar, hemma har jag en mjuk säng. Men här får man väl lida lite. Jag har inte rest på tåg sedan jag var ung, trodde aldrig jag skulle göra det igen.”
Viktor nickade och teg.
“Jag heter Birgitta Elisabet. Vad heter du?”
“Viktor.”
“Och fadersnamn?”
“Mattias. Bara Viktor är bra.”
“Ja, du är ju ung, det går bra. Åker du och hälsar på någon?”
“Varför det?” undrade Viktor. “Jag kommer hem från en arbetsresa.”
“Jaså! Hem, det är bra. Jag, å andra sidan, lämnar hemmet på gamla dar.” Kvinnan tystnade plötsligt och stirrade ut genom fönstret. Viktor tyckte han såg tårar i hennes ögon, fast hon grät inte. Han skämdes plötsligt för sitt kyliga bemötande.
“Åker du också hem, eller från hemmet?” frågade Viktor, försökte vara vänligare.
“Från hemmet, min vän, från hemmet. Det är bara en dags resa, men ändå är det ansträngande.”
“Vem ska du träffa?”
“Min dotter.” Birgitta Elisabet tog fram en näsduk och torkade en tår.
“Du borde vara glad, men du gråter.”
“Jag är glad. Fem år har gått sedan jag såg henne. Jag började tro jag aldrig skulle få träffa henne igen.”
“Försvann ni ur sikte?”
“Ja, min vän, av egen vilja. Våra egna stoltheter lät oss inte leva i fred när vi var yngre. Så snart hon växte upp började vi bråka. Jag uppfostrade henne ensam, det var inte lätt. Hon gifte sig första gången bara för att reta mig, men det blev ingen lycka. Och jag stödde henne inte, jag kritiserade. Så levde vi, i ständig konflikt. Hon vände min sondotter mot mig, allt jag sa blev motsatt. För fem år sen sålde hon lägenheten och försvann utan att säga vart. Jag gick till polisen, orolig hon hade ju barnet med sig.”
“Sen hörde hon av sig, skrev att allt var bra, att hon gift om sig, men bad mig att inte söka eller besöka henne. Och så bar jag den bördan i alla dessa år. Men med tiden insåg jag att jag också hade fel. Hon kanske inte lyssnade, men hon är min dotter.”
“Sen, för ett år sen, fick jag ett brev från henne. Hon skrev var hon bodde, att hon skilt sig, att hon blivit mormor och undrade hur jag mådde. Jag grät hela natten, och sen skrev jag att jag inte kan leva utan dem. Vi ringde, pratade och förstod att båda hade fel.”
“Min sondotter har få en bebis nu, jag har ett barnbarnsbarn. Min dotter hjälper henne och har inte tid att resa, så hon bad mig komma. Jag bestämde mig för att åka, för vem vet hur mycket tid jag har kvar? Hälsan är inte den bästa, blodtrycket plågar mig jag vill träffa dem innan det är för sent.”
Viktor teg. Hennes historia gjorde ont i hans hjärta. Han tänkte på sin egen mor, som han sällan besökte. Hon bor i en by med hans äldre syster han har alltid låtit henne ta hand om deras mor. Men nu, efter kvinnans berättelse, kände han en plötslig sorg han var ju sonen, hans mor saknade honom, ville se honom oftare.
Resan gick fort med Birgitta Elisabets sällskap. Han hjälpte henne av tåget och såg en vacker kvinna komma emot dem, oroligt spejande. Viktor backade undan. De två kvinnorna möttes, omfamnade varandra och kunde inte sluta gråta. Deras möte var så rörande att Viktor inte tvivlade allt skulle bli bra.
Han gick undan, behövde röka. Han var upprörd. Han tog fram telefonen och ringde sin mor. Plötsligt ville han bara säga: “Mamma, jag är framme. Jag kommer och hälsar på i helgen.”
Ibland får en slump oss att reflektera över hur vi behandlar våra föräldrar, att se oss själva genom en främlings sorg.
