Solen efter regnet…
“Annika, kom in. Jag har varit i källaren och plockat upp lite potatis åt dig.”
Annika vände sig mot grannens gård.
“Åh, tack tant Elin, jag ska absolut betala tillbaka.”
“Betala tillbaka? Åh, stackars dig. Betala tillbaka… Du borde ha tänkt på det innan du skaffade barn. Kalle var aldrig en riktig man.”
Annika svalde de sårande orden, för hon visste att det var en vecka kvar till löning, och på bara mjölk skulle de inte klara sig länge. Hon kunde ha stått ut, men hemma väntade tre små barn. Kalle, som grannen pratade om, var hennes man, nu före detta, för förra året hade han insett att staten inte skulle ge dem vare sig bil eller lägenhet för tre barn. Han packade snabbt sina saker och sa att han inte tänkte leva i sådan fattigdom. Annika stod och diskade och tappade till och med en tallrik.
“Kalle, vad säger du? Du är en man. Skaffa ett riktigt jobb där de betalar bra, så blir det ingen fattigdom. Det här är dina barn. Du sa alltid att du ville ha fler barn, att du älskade barn.”
“Jag ville, men jag visste inte att staten skulle skita i storfamiljer. Och jag ser ingen mening med att arbeta för ingenting.”
Annika sjönk ihop.
“Kalle, hur ska jag klara det här ensam?”
“Annika, jag vet inte. Och varför insisterade du inte på att ett barn var nog? Du är ju kvinna, du borde ha förstått att det här kunde hända.”
Annika hann inte svara, för Kalle rusade ut och sprang nästan till hållplatsen. Tårarna vällde upp, men då såg hon tre par ögon som stirrade på henne. Alex var den äldste, han skulle börja skolan i år. Micke var bara fem, och deras lilla stjärna, Lovisa, var två. Annika svalde och log.
“Vem vill ha pannkakor?”
Barnen skrattade glatt, men på kvällen frågade Alex:
“Mamma, kommer pappa tillbaka?”
Annika försökte hitta på något att säga, men svarade bara:
“Nej, älskling…”
Alex snyftade lite, men sa sedan:
“Det gör inget, vi klarar oss utan honom. Jag ska hjälpa dig.”
När Annika kom hem från kvällsmjökningen visste hon att de små redan var mätta och i sina sängar. Och hon undrade hur hennes son hade blivit så vuxen så fort.
***
Efter att ha tackat för potatisen gick hon hemåt. “Herregud, när blir det varmare? Vilken konstig vinter i år.” Potatisen skulle räcka, men en dag var det så kallt att den frös i källaren hos många. Byborna tyckte synd om dem. I byn var folk snälla, men de påminde henne ständigt om hur dum hon var. Dum? Nu förstod hon inte ens hur livet skulle ha varit utan något av hennes barn. Hur svårt det än var, så klarade de sig. Hon önskade att de kunde köpa nya kläder och leksaker, men barnen bad aldrig. De visste att mamma skulle köpa det när hon kunde. I år hade hon och Alex till och med planerat att bygga ett stort drivhus, av plast förstås, men de hade räknat ut hur många burkar med gurkor och tomater de kunde lägga in till vintern. Annika bytte hinken till andra handen och så plötsligt en folksamling. Eller, för en by, särskilt på den här tiden, var tre personer redan en folksamling. Annika gick dit, för folket stod vid hennes staket. Redan på avstånd hörde hon:
“Vilken stor en, säkert en jakthund.”
“Troligen slets han av ett vildsvin. Nej, han överlever inte.”
Annika tittade dit folk stirrade och flämtade till. “Varför står ni bara där? Han behöver hjälp!”
Folket vände sig mot henne. Grannen sa:
“Annika, ser du inte hans betar? Vem vågar gå nära? Och hjälp går inte längre.”
“Hur kan det inte gå? Han kom hit för att få hjälp.”
På snön låg en hund, kanske en jakthund, kanske inte. Annika kunde inte sådant, men hon såg att hans sida var allvarligt skadad. Hunden var enorm, men Annika var inte rädd. Hon såg smärtan i hans ögon! Folket skrattade och gick snart därifrån. Ingen ville ha problem.
Annika strök försiktigt mellan hundens öron.
“Vänta lite, bara lite. Jag hämtar en filt, så försöker vi få dig hem.”
Bakom henne hördes ett ljud.
“Mamma, jag hämtade en filt. Och vi kan använda dörren från det gamla kylskåpet som bår.”
Annika vände sig om Alex stod där, med tårar i ögonen. Hon såg hur ont hunden hade. Hunden bet ihop om filten och gnydde svagt. Han blev stilla medan Annika tvättade såret. Om hundar svimmar, så var det precis vad som hände. De små iakttog allt från soffan med stora ögon.
“Mamma, överlever han?”
Alex smekte hunden över huvudet, som äntligen öppnade sina dimmiga ögon.
“Han måste överleva, för vi ska ta hand om honom.”
Nästa dag, när Annika kom till gården, omringades hon av mjölkerskorna.
“Annika, vad tänker du med? Varför tar du med en stor, främmande hund in i huset, och till barnen dessutom?”
“Precis. Som om hon inte redan har fullt upp med barnen, som inte ens har mat. Och vad är poängen? Han dör ändå, och om inte, så kommer han bita ihjäl någon.”
Annika höjde till och med rösten:
“Har ni inga egna problem att bry er om mina? Lena, igår sa Karin att hon skulle dra ut vartenda hårstrå på dig för att du skvallrade om att hennes man sprang till dig över åkrarna. Och du, Tina, sköt hellre ditt eget hus än lägger dig i mitt. Din Olle drack öl bakom affären på nytt igår, och han är bara fjorton.”
Kvinnorna tystnade tvärt, backade till och med från Annika, för hon hade aldrig sagt så förut. Annika gick för att arbeta. “Glöm inte att ta mer mjölk. Kanske Jack vill dricka lite.”
Alex hade döpt hunden till Jack. Han lämnade honom inte en sekund. Han gav honom vatten, rättade till hans huvud, eller lade en toffel under för att göra det bekvämare för sin vän.
På kvällen drack Jack lite mjölk.
“Där ser man, du kommer klara dig…”
Och det gjorde han. Annika lagade mat till honom som till barnen. Hon struntade i sig själv men matade hunden. Efter tre veckor kunde han gå ostadigt runt i huset. Barnen klappade honom men vågade inte krama honom än. Jack valde sin plats han sov på en matta bredvid Alex säng. Annika visste att byn fortsatte prata om henne, men hon försökte ignorera det. Låt dem prata, det är vad tungor är till för.
***
Våren kom plötsligt. Annika och Alex bestämde sig direkt för att täcka en rabatt med plast för att jorden skulle t
