Allt är bra men hon grät hela natten
Mamma, vad är det med dig? Linnea drog sin mor i ärmen. Varför svarar du inte? Jag frågar ju!
Allt är bra, gumman. Birgitta torkade händerna på förklädet och vände sig mot fönstret. Jag är bara lite trött idag.
Trött? Du är ju pensionär! dotterns röst lät irriterad. Jag har försökt förklara om flytten i en halvtimme, men du verkar inte lyssna.
Jag hör ju. Ni flyttar till ett nytt hus, vad fint.
Linnea fnös och satte sig vid köksbordet där två oanvända koppar med kallt te stod.
Mamma, titta på mig nu. Vad har hänt?
Birgitta vände sig långsamt mot dottern. Hennes ögon var fyllda av outgrätna tårar, men hon kämpade för att hålla dem tillbaka.
Jag säger ju, allt är bra. Berätta mer om huset.
Linnea studerade sin mor. Något var fel, men hon kunde inte sätta fingret på vad. Modern såg utmattad ut, med mörka ringar under ögonen.
Mamma, var är pappa? Är han fortfarande på landet?
Pappa Birgitta tvekade. Han är upptagen där. Mycket att göra i trädgården.
I december? Linnea höjde på ögonbrynen. Vad finns det att göra på landet i december?
Ja snöskottning, kolla stugan. Det är ju vinter.
Dottern rynkade pannan. Pappa åkte aldrig till landet på vintern. Han sa alltid att det var meningslöst, bara pengar ut genom fönstret.
Mamma, ring honom. Be honom komma hem. Jag behöver prata med er båda.
Nej, stör honom inte, svarade Birgitta hastigt. Han är upptagen.
Upptagen med vad? Linnea tog fram mobilen. Jag ringer honom själv.
Nej! Modern slet telefonen ur hennes hand. Ring inte, snälla.
Linnea stirrade förvånat på henne.
Mamma, vad är det som händer? Har ni bråkat?
Vi har inte bråkat. Allt är bra, som jag sa.
Vadå allt är bra? Linnea exploderade. Du sitter här blek som ett lakan, ögonen är röda, pappa är borta, och du upprepar bara allt är bra!
Birgitta pressade ihop läpparna och vände sig mot fönstret igen. Utanför virvlade stora snöflingor och täckte gården i vitt.
Vill du ha färskt te? undrade hon och bytte samtalsämne. Det här har kallnat.
Jag vill inte ha te! Jag vill veta sanningen!
Linnea reste sig och gick fram till sin mor.
Mamma, jag är din dotter. Om något har hänt måste jag veta. Var är pappa?
Birgitta slöt ögonen. Bröstet värkte av den smärta hon burit på i en vecka. En vecka av tystnad, halvsanningar och spel.
Pappa började hon, men tystnade.
Vad är det med pappa? Linnea grep hennes axlar. Mamma, du skrämmer mig!
Det är inget med pappa. Han mår bra.
Var är han då?
En lång paus uppstod mellan dem. Birgitta tittade ner i golvet och fumlade med förklädet.
Hos Lina, pressade hon fram.
Vilken Lina?
Lina Bergström. Från trapphuset bredvid.
Linnea blinkade förvirrat.
Jag förstår inte. Vad gör han där?
Han bor där, viskade Birgitta.
Ordet föll mellan dem som en sten i vatten, med ringar av förståelse som spred sig.
Bor där? Linnea upprepade.
Han flyttade till henne. För en vecka sedan. Sa att han inte kunde vara med mig längre, att han älskar henne.
Dottern sjönk ner på en stol som om benen vek sig under henne.
Mamma Är det sant?
Sant.
Och du säger allt är bra?
Birgitta vände sig äntligen mot dottern. Hennes ansikte var vått av tårar hon inte längre kunde hålla tillbaka.
Vad skulle jag annars säga? Att din pappa, som jag levt med i trettioåtta år, lämnat mig för grannfrun? Att jag nu är en ensam gammal kvinna som ingen behöver?
Mamma Linnea reste sig och slog armarna om henne. Varför berättade du inte direkt?
Jag ville inte oroa dig. Du har flytt, barn, jobb. Varför skulle du behöva mina problem?
Vilka barn? Mina barn är vuxna! Du är min mamma, och dina problem är mina problem!
Birgitta snyftade och höll om dottern.
Linnea, jag mår så dåligt. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska leva vidare.
Berätta allt. Från början.
De satte sig bredvid varandra i soffan. Birgitta torkade ögonen med en näsduk och började berätta.
Det började för tre månader sedan. Pappa började stanna ute sent, sa att han hade saker att göra. Sen blev han avvisande. Förr frågade han alltid hur jag mådde, vad jag lagade till middag. Men nu satt han bara tyst, tittade på tv eller satt med telefonen.
Linnea lyssnade utan att avbryta.
Jag trodde först han var trött. Han hade mycket på jobbet, ett nytt projekt. Men sen märkte jag att han började ta mer hand om sig. Köpte nya skjortor, började använda rakvatten. Men hemma var han sur.
Och du misstänkte inget?
Jo, naturligtvis. Men jag försökte intala mig att jag inbillade mig. Vi har ju levt tillsammans så länge, barn, snart barnbarn Det verkade omöjligt.
Birgitta grät igen.
Sen träffade jag Lina utanför affären. Hon betedde sig så konstigt, så generad. Då förstod jag.
Vad förstod du?
Att de var tillsammans. Kvinnointuition. Jag kom hem, och pappa höll på att gå. Sa att han skulle till Gunnar. Men han var så fin, så nytvättad.
Och du följde efter honom?
Ja. Skäms, men jag gjorde det. Han gick raka vägen till Linas lägenhet. Gick in till henne.
Linnea knöt nävarna.
Vad gjorde du då?
Inget. Jag gick hem, satt uppe hela natten. På morgonen kom han hem som om inget hänt. Ville ha frukost, gick till jobbet.
Mamma, varför sa du inget? Du borde ha konfronterat honom!
Jag var rädd, erkände Birgitta. Rädd att om jag sa nåt skulle han gå. Så här var han ju hemma ibland, såg jag honom.
Hur länge höll det på?
En månad. En hel månad låtsades jag som inget. Lagade mat, tvättade, städade. Grät i kudden på natten.
Linnea skakade på huvudet.
Mamma, varför gjorde du så mot dig själv?
Vad skulle jag
