Vid tunnelbanans utgång hade det bildats en kö. Ute föll ett ganska kraftigt regn. De lyckliga ägarna av paraplyer stannade upp i dörrarna och fiskade upp dem ur väskorna. De som inte hade paraply skyndade sig inte att lämna skyddet. Men bakifrån trängde folk på och knuffade ut dem som fastnat i dörrarna under det ösande regnet.
“Ta fram paraplyet”, sa Erik precis vid utgången.
“Jag har inget paraply”, svarade Linnéa förvirrat, maktlös mot trängseln bakom henne.
“Jag varnade dig i morse att det skulle regna”, sa Erik irriterat medan han stod under regnet och såg längtansfullt mot tunnelbanedörrarna.
“Jag var sen, det blev bråttom Du kunde ha tagit med dig ett själv. Förresten, ditt paraply är större, vi hade kunnat dela det”, kontrade Linnéa.
“Okej, vi smälter väl inte. Vi är inte gjorda av socker.” Erik gick beslutsamt iväg, och Linnéa hade svårt att hänga med.
“Just det, det är stort. Igår släpade jag runt på det hela dagen, och det regnade aldrig. Ditt är hopfällbart. Varför tog du ens upp det ur väskan?” muttrade Erik på vägen.
“Jag torkade det”
De gick och gnällde på varandra, ropade för att överrösta regnets brus.
“Du hittar alltid ursäkter för dig själv, men mig gör du alltid till den skyldiga”, protesterade Linnéa, trött på grälet.
“Jag anklagar dig inte, jag sa bara”
“Du sa det på ett sätt som fick mig att känna mig skyldig igen. Kunde du inte ha sagt det annorlunda, utan anklagelser? Hållit tyst till och med. Jag är trött på ditt gnäll. Du lyckas alltid blåsa upp en bagatell till en universell katastrof”, sa Linnéa sårat.
“Kallar du regn för en bagatell?” frågade mannen utan att vända sig om. “Jag sa bara”
“Åh, börja inte igen. Det räcker nu. Jag orkar inte”, avbröt Linnéa honom. Hon andades häftigt efter den snabba promenaden, och rösten darrade.
Erik muttrade vidare, men hon svarade inte mer, och snart tystnade även han. Linnéa visste att hon hade fel, och sen var det detta regn Kläderna blev snabbt genomblöta och klibbade mot kroppen. Vatten rann från håret.
När hade detta börjat? Smågnabb och petighet. Eller hade det alltid varit så? Antagligen. Förr brukade hon ge med sig, kväsa gnistan av anklagelser innan den hann växa till en brinnande konflikt.
Mötande kom en man. Även han saknade paraply, men han gick med en min som om han njöt av regnet. Långsamt, med händerna i jeansen fickor. Linnéas hjärta bultade vilt i bröstet, överträffat hennes ögon och förnuft. Daniel!
Linnéa kunde inte slita blicken från hans ansikte. Han tittade också på henne, men när de passerade varandra vek han plötsligt undan blicken. Vad betydde det? Det var ju han! Hon kunde inte ha misstagit sig. Men han gick förbi, hälsade inte ens. Tänk om hon hade fel? Det finns många som ser likadana ut. Linnéa drog efter andan. Hon hade tydligen hållit andan hela tiden. Av upprördhet och förvirring vällde tårarna upp, men tur att ansiktet redan var blött av regnet.
“Känner du honom? Varför stirrade han så där på dig?” Mannen lutade sig lite framåt, försökte se henne i ögonen.
“Nej. Han måste ha tagit fel på mig”, pressade Linnéa fram efter en kort tystnad. *Men varför låtsades han inte känna igen mig? Varför gick han bara förbi?* frågade hon sig själv, och det skar i hjärtat.
“Du ljuger. Ni tittade på varandra så intensivt Du ser ut som om du sett ett spöke.”
*Precis så*, tänkte Linnéa, men högt sa hon:
“Han liknade en kursare från universitetet. Jag tog fel. Du såg ju själv, han hälsade inte ens.” Linnéa försökte låta lugn, men inuti kokade hon. “Är du svartsjuk?” Hon försökte skämta bort det.
“Du verkar upprörd”, envisades Erik.
“Sluta förhöra mig. Jag. Känner. Inte. Honom!” skrek Linnéa och tappade kontrollen.
*Han har rätt, jag såg ett spöke. Jag har försökt glömma honom så länge! Men om han låtsades att han inte kände igen mig, så vill jag inte veta av honom heller. Han svikit mig*
“Medge att det måste ha hänt något mellan er, eftersom du reagerar så starkt”, sa Erik likgiltigt, men frågan var ändå där.
“Vad vill du uppnå? Sluta nu”, bad Linnéa.
Äntligen kom de hem.
“Jag först i duschen!” sa Linnéa så fort de steg in i lägenheten och skyndade in i badrummet.
Erik muttrade något i svar, men hon satte igång vattnet så att hon inte hörde honom. *Vilket uppseende! Och han såg mig så här. Inte konstigt att han gick förbi. Allt det här regnet* tänkte Linnéa medan hon granskade sig själv i spegeln.
Hon drog av sig de våta kläderna, slängde dem i tvättmaskinen och tittade återigen i spegeln. Figuren var slank som förr, de små brösten hade inte hängt av sig, inga rynkor syntes i ansiktet. Linnéa gladde sig åt att naturen gett henne tjocka svarta ögonfransar. Hon använde sällan smink. *Som om jag behövde mascarafläckar i ansiktet som en glasögonorm. Men jag ser helt okej ut*, tänkte hon nöjd efter inspektionen. *Men han har förändrats, blivit mer manlig, dragen hårdare*
Linnéa klev i badkaret och ställde sig under duschen. De varma vattenstrålarna värmde och lindrade tröttheten och spänningen. Hon stod där oförmögen att frigöra sig från minnena
***
Linnéa gick fram till anslagstavlan. Framför de uppsatta listorna stod en tjock klunga av blivande studenter. Bakom de långa killarna kunde hon inte se ett dugg.
“Släpp fram mig!” tappade Linnéa tålamodet och började knuffa sig fram mot tavlan.
“Varsågod”, sa en kille och gav henne plats.
Linnéa hittade sitt namn, men folk knuffade henne, och hon tappade bort sig flera gånger, fick följa fingret längs namnet igen. Inget misstag, allt stämde. Med svårighet tog sig ut ur folkmassan.
“Grattis”, hördes en röst bredvid. Linnéa vände sig om och såg en okänd kille.
“Tack. Kom du till den också?” frågade hon glatt.
“Ja. Så vi kommer att studera tillsammans.”
“Härligt”, log Linnéa.
De träffades i september som gamla bekanta.
