Det var en gång, för länge sedan, i en lägenhet i hjärtat av Stockholm, där Agnes och hennes mor Elin bodde. Agnes stod i badrummet med våta hår och skrek: “Mamma, det läcker igen! Överallt! Ur kranen, ur duschen, under handfatet!”
“Tyst!” väste Elin och skyndade fram. “Grannarna hör.” Hon såg vattnet som sipprade över golvet och sjönk tungt ner på en pall. De hade flyttat hit för en månad sedan, sålt sitt hus i Enskede för att vara närmare sjukhuset där Agnes behövde vila efter sin operation. Allt hade verkat perfekt tills nu.
“Vad ska vi göra?” frågade Agnes, hårt inlindad i sin morgonrock.
“Ringa rörmokaren? För tredje gången på en månad?” suckade Elin.
“Kontakta hyresvärden då! Det är hennes ansvar!”
“Jag har försökt. Hon säger att det är vårt fel, att vi inte kan hantera hennes välsmorda kranar.” Elin torkade upp vattnet med en trasa. “Gå och ät frukost nu, du kommer för sent till jobbet.”
“Frukost?” fnös Agnes. “Sporren fungerar inte igen! Igår tog det en evighet att koka gröt, och idag tänder den inte ens.”
Elin bara suckade. Spisens plattor brukade bara fungera när de kände för det, och ugnen var ett mysterium för sig.
“Jag går till Lotta och ber om att få koka vatten”, muttrade Agnes och drog på sig jeansen.
“Nej, inte till grannarna igen!” sa Elin skarpt. “Igår bad vi om smör, i förrgår om salt. Snart tror de att vi är tiggare.”
“Ska vi gå hungriga till jobbet då?”
Elin tittade på sin dotter och kände en klump i halsen. Varför hade de ens flyttat hit? I huset hade livet varit enkelt. Här var varje dag en ny katastrof.
Agnes gick arg och hungrig till jobbet, medan Elin stannade kvar och kämpade med vattnet. Hon försökte dra åt kranarna hårdare men det hjälpte inte.
När hon skulle ringa rörmokaren ringde hyresvärden, fru Lindberg. “Elin, hur står det till? Klagar ni inte, hoppas jag?”
“Jo, faktiskt”, började Elin försiktigt, “sanitären…”
“Återigen?” avbröt fru Lindberg. “Vad gör ni egentligen med min lägenhet? Jag sa att allt måste hanteras varsamt!”
“Vi gör inget annat än att använda det som vanligt.”
“Då borde det inte gå sönder så här! Ni måste ha tappat något tungt.”
Elin bet ihop. Lägenheten var inte i samma skick som vid visningen. Då fungerade allt nu var varje dag en överraskning.
“Vi måste få hit en hantverkare”, försökte Elin.
“Nej! Ni har bara inte vana vid finare saker!” skrek fru Lindberg och lade på.
Elin såg sig omkring. Lägenheten var vacker högt i tak, ljus men allt var skrymslen fulla av problem. Ledningarna var gamla, rören rostiga, fönstren stängde inte tätt.
När Agnes kom hem på lunchen var hon dyster. “Har något fixats?”
“Nej. Hyresvärden säger att det är vårt fel.”
“Vårt fel?” Agnes himlade med ögonen. “Att hennes lägenhet faller ihop?”
“Tyst, grannarna…”
“Jag bryr mig inte!” Agnes viftade med armarna. “Mamma, hur länge ska vi stå ut? Mina vänner skrattar åt mig! ‘Bor du i ett kolonistuga?’ frågar de!”
“Dina vänner har föräldrar som köper lägenheter, inte hyr”, muttrade Elin.
“Kanske vi borde köpa en?”
“Med vilka pengar? Vi spenderade nästan allt på din operation.”
Agnes tystnade. Operationen hade kostat mycket, och de hade flyttat hit för att vara nära sjukvården. De trodde det skulle vara tillfälligt men nu satt de fast.
“Kan vi inte hitta ett annat ställe?”
“Med vadå?” Elin pekade på räkningarna. “Hyra, el, vatten, dina mediciner. Vi har knappt till mat.”
Agnes bläddrade igenom dem och visslade till. “Jag visste inte att det var så dyrt.”
“Det behövde du inte veta heller.” Elin samlade ihop papperen. “Men nu förstår du varför vi inte bara kan flytta.”
Agnes nickade tyst. “Mamma… ångrar du att vi sålde huset?”
Elin svarade inte genast. Ångrade hon det? Ja. Deras lilla hus hade varit hemtrevligt. Trädgården, grannarna de kände. Här kändes de som främlingar.
“Ja”, erkände hon. “Men det är för sent nu. Vi får klara oss.”
“Vi kan försöka förhandla med hyresvärden”, föreslog Agnes. “Kanske vi fixar lite renovering och hon ger oss rabatt?”
“Renovering?” Elin skrattade torrt. “Har du sett hur mycket som behövs? Vi skulle gå i konkurs!”
Just då gick lyset.
“Nu igen!” utbrast Agnes. “Säkringen har gått!”
Elin kontrollerade elskåpet, men säkringarna satt kvar. Det måste vara ledningarna. Hon hämtade en ficklampa.
“Det här är inte ett liv”, viskade Agnes i mörkret.
“Vad föreslår du då?”
“Kanske vi kan kontakta hyresnämnden? Om hon ljugit om lägenhetens skick…”
“Hon kommer bara säga att vi förstört allt. Hur bevisar vi motsatsen?”
Agnes teg. De satt i en fälla. Ingenstans att fly, inga pengar, bara problem.
När strömmen återvände lagade Elin middag. En enda platta på spisen fungerade.
“Mamma”, sa Agnes plötsligt, “minns du när vi flyttade in? Du sa att vi äntligen skulle leva som folk.”
“Ja.”
“Jag trodde på dig. Lägenheten var vacker, mitt i stan… det kändes som en saga.”
“Det var en saga”, sa Elin bittert. “Bara inte den vi trodde.”
“Tror du… att vi helt enkelt inte kan leva i stan?”
“Nej”, sa Elin bestämt. “Problemet är inte vi. Det är en dålig hyresvärd och en trasig lägenhet.”
“Vad gör vi då?”
Elin stängde av spisen och vände sig mot dottern. “Vad tycker du? Du är vuxen nu.”
Agnes funderade. “Jag tror vi ger upp för lätt. Vi kan hitta en lösning.”
“Som vadå?”
“Jag kan skaffa extrajobb. Du kan sy igen, som du gjorde förr.”
Elin tänkte efter. Hon hade kunnat sy fint en gång i tiden. Kanske fanns det behov här?
“Vi för
