Så, vi byggde det här stora huset för ingenting? fräste svärmodern. Ge mig då tillbaka hälften av kostnaden!
Jag måste prata allvar med dig, sa den kortklippta kvinnan när hon satte sig mitt emot Elin. Innan du gifter dig med min son finns det saker du måste veta.
Den smala, blonda unga kvinnan tittade frågande på sin blivande svärmor, som hon bara träffat två gånger tidigare.
Kort och gott, om du vill bli en del av vår familj måste du förstå att de viktigaste personerna för Anders är hans föräldrar! förklarade Gunilla stolt. Vi behöver ingen svärdotter som ska styra min son.
Styr jag? avbröt Elin.
Lyssna färdigt, är du snäll! Visa lite tålamod, svarade kvinnan skarpt.
Elin sänkte genast blicken, kände sig obekväm. Hon ville inte göra Anders mamma arg. De hade inte varit tillsammans länge, och Elin ville inte framstå som otrevlig.
Så här är det, fortsatte Gunilla, vår familj har en plan: när Anders gifter sig flyttar vi in i huset som snart är klart. Där ska vi bo tillsammans som en stor, lycklig familj!
Underbart! utbrast Elin med ett ansträngt leende.
Svärmodern höjde ett ögonbryn, överraskad av svaret. Hon hade inte väntat sig att Elin skulle gå med på det så snabbt.
Jag är så glad att du håller med! Jag tror vi kommer att komma bra överens, blinkade Gunilla åt henne.
Hon började sedan berätta för sin son hur fantastisk, smart och omtänksam Elin var.
När Elin märkte detta och insåg att mer stöd inte kunde skada, ansträngde hon sig ännu mer för att imponera på Gunilla. Hon gav henne små presenter, ibland utan anledning, för att visa sin omtanke.
Ett år senare, orolig för att sonen och Elin inte skulle gifta sig, pressade Gunilla Anders att fria.
När tänker du fria? frågade hon nästan varje dag. Tjejen kanske går iväg, och då ångrar du dig
Efter en stunds funderande, och insikten att hans mor kanske hade rätt, friade Anders till Elin, och hon sa ja med glädje.
Bröllopet betalades av Anders föräldrar, vilket övertygade Elin om att hon valt rätt partner.
De första tre månaderna bodde de nygifta i en hyreslägenhet, tills Gunilla en dag med entusiasm meddelade att huset var klart.
Så, packa era saker, vi gör detsamma! sa hon till sonen och svärdottern.
Varför det? Vi har det bra här! muttrade Elin, som inte ville bo med sina svärföräldrar.
Hur menar du, varför? undrade Gunilla. Vi var överens om att vi skulle flytta in tillsammans när huset var klart!
Flytta ni, vem hindrar er?! svarade Elin kyligt, hennes attityd mot svärmodern plötsligt förändrad.
Gunilla blev så chockad att hon stod tyst några sekunder.
Vänta nu, du lovade, påminde hon lugnt.
Vad jag sa då spelar ingen roll. Jag vill inte bo med er längre! sa Elin bestämt. Vi ska bo separat! Och förresten, eftersom ni flyttar, så tar vi över er lägenhet.
Vad? Inga såna idéer! morrade Gunilla. Fösiktig! tillade hon argt och lade på.
Elin hörde några signaler innan hon förvånat lade på. Knappt hade samtalet avslutats när hon hörde telefonen ringa hos Anders, som var i köket.
Hon lyssnade och förstod att Gunilla klagade på henne.
Efter en halvtimme, när Anders äntligen avslutat samtalet, gick Elin in i köket.
Hans ansiktsuttryck avslöjade ilska och besvikelse. Han såg på henne och frågade strängt:
Vad är det som händer?
Vad då? Elin korsade armarna.
Mamma ringde. Hon kräver pengar
Va? Vilka pengar och varför? Elin blev förvånad och chockad.
För huset. Vad lovade du henne före bröllopet? frågade Anders och rynkade pannan. Att bo där tillsammans?
Inget, svarade Elin och spelade oskyldig.
Du höll med om husprojektet, eller hur? frågade han kallt.
Och? Jag höll med då, men nu vill jag inte, svarade hon och vände bort blicken.
Jag stödde aldrig det, för jag trodde hon slösade tid! Huset stod halvfärdigt i tre år, men så snart vi gifte oss fullbordade hon det. Allt på grund av dig! röt Anders.
Ja, och nu är det klart, så vad är problemet? skrattade Elin och ryckte på axlarna.
Innan Anders hann svara ringde hans mor igen. Men han tog ett klokt beslut och räckte telefonen till Elin:
Här, prata med henne själv!
Så fort Gunilla hörde Elins röst gick hon till attack.
Betala tillbaka för huset! krävde hon.
Vilka pengar? Är du inte klok? fnös Elin.
Byggde vi det här huset för ingenting? fräste Gunilla. Ge mig då hälften av kostnaden!
Vilken hälft? morrade Elin mellan tänderna.
Fem miljoner kronor! Du är skyldig mig fem miljoner! skrek Gunilla. Annars
Vad då annars? Jag har inga papper på det! svarade Elin retsamt.
Då har vi inget mer med er att göra! hotade svärmodern.
Jaha, bra! log Elin och lade på.
Gunilla började då kräva pengar av Anders, som tvingades betala femtiotusen kronor varje månad.
Det här tar över tio år att betala tillbaka! klagade hon. Antingen flyttar ni in, eller så höjer du beloppet.
Eftersom Anders inte hade mer pengar accepterade han villkoren.
Elin däremot avskydde tanken, och efter sex månader gick paret skilda vägar.
Livslärdomen? Att sätta gränser tidigt sparar både hjärta och plånbok för ibland är älskade människor inte alltid de som önskar oss väl.
