*Dagboksinlägg*
“Stöd din syster i nöd,” påminde vår mor oss efter skilsmässan.
“Vill du inte hjälpa din syster? Hon har det svårt nu,” fräste mor.
Vi satt runt bordet i mammas kök, Elin och jag, och tog emot henne förebråelser.
“Din Emil är en bortskämd unge!” utbrast mamma, Margareta Andersson, utan omsvep. “Han jobbar som vikarie men tar hem ingenting!”
“Mamma, är trettio tusen kronor inte nog?” fräste Elin, den yngre.
“Det spelar ingen roll. Han måste kunna försörja dig,” svarade mor med smal mun.
“Det gör han,” muttrade Elin irriterat.
“Jag ser inga tecken på det. Igår lånade du tusen kronor av mig,” påpekade mamma. “Om han inte kan ge dig ett bra liv, skilj dig! Hitta någon bättre. Dessutom verkar han inte vara riktigt klok.”
“Mamma, nu går du för långt,” sa jag, Charlotte, och försvarade min syster.
“Jag säger bara sanningen! Han är rödhårig och har en liten talefel,” fnös mamma och himlade med ögonen. “Elin, du förtjänar mer. Skilj dig innan det är för sent.”
“Emil är duktig med händerna,” sa jag. “Utseendet betyder inget. Han har en lägenhet, en bil, och älskar Elin. Det syns!”
Mamma gav mig en kall blick.
“Du som är fyrtio och ensam, sluta ge råd,” mor snäste. “Vid din ålder får man ta vad man får.”
Elin satt tyst och såg mellan oss.
“Du hyllar en man med en etta i en gammal förort och en begagnad Volvo,” sa mamma hånfullt. “Inget att skryta med!”
“Vad tycker du, Elin?” frågade jag.
“Kanske har mamma rätt,” mumlade Elin, som började vackla. “Han sa nyligen att jag borde skaffa jobb”
“Där ser du!” Mamma knäppte armarna. “Snart måste du sälja blod!”
“Varför ska inte Elin jobba? De flesta har inte råd att vara hemma,” sa jag.
“Varför försvarar du honom?” mor såg på mig.
“Jag är rädd du förstör Elis liv med ditt prat,” svarade jag.
“Det angår inte dig!” röt mamma. “Om Emil älskade henne, skulle han ge henne allt. Istället har han ingenting.”
Elin blev mer och mer påverkad. Snart började hon klaga på Emil.
“Är du nöjd med din lön?” frågade hon.
“Det går bra. Varför?”
“Inte för mig,” sa Elin. “Du borde söka något bättre.”
“Jag trivs där jag är.”
“Jag gör inte det!” sa hon bestämt. “Din lilla etta, din gamla bil inget att vara stolt över!”
“Konstigt, det räckte förut,” sa Emil förvirrad. “Vad har hänt?”
“Jag ser klart nu. Kärleken bländade mig.”
Emil suckade. “Okej.”
Men Elin fortsatte tjata tills Emil slutligen fräste: “Nu räcker det! Packa och gå.”
“Vart?”
“Dit där det finns fina lägenheter och lyxbilar,” sa han kallt. “Jag tänker inte hålla dig kvar.”
Mamma blev rasande när hon hörde att Emil kört ut Elin.
“Vilket svin! Skilsmässa var rätt val,” mor förbannade honom.
“Jag ville bara att han skulle bli bättre,” grät Elin.
“Glöm honom. Du hittar någon rikare, och han kommer att ångra sig,” tröstade mamma.
Utan hem eller man flyttade Elin in hos mamma.
“Vad tänker du göra nu?” frågade jag.
“Inget,” muttrade Elin.
“Tänker du söka jobb?”
“Nej. Jag hittar en rikare man,” sa hon självsäkert.
“Låt henne vara!” mor höll med.
I två månader försörjde mamma Elin, men till slut ringde hon mig.
“Kan du inte hjälpa din syster?” mor såg strängt på mig.
“På vilket sätt?”
“Ekonomiskt! Det är svårt för oss.”
“Vem fick dig att övertala Elin att skilja sig?” fräste jag. “Utan dig hade allt varit bra.”
“Usch!” mamma höll för hjärtat. “Hur vågar du? Emil är en dåre! Han klarade inte av Elin. Försvinn!”
Då kom Elin fram.
“Du försvarar honom som kastade ut mig?”
“Det är ditt eget fel. Sluta lyda mamma”
“Lär du mig livet? Du som är ensam?” skrek Elin.
Jag skakade på huvudet och gick. Ingen av dem ville prata med mig längre.
*Lektion: Ibland är den största hjälpen att låta bli att blanda sig.*
