På väg till sin affärspartners sommarstuga med sin fästmö för att fira kvinnodagen med grillning, stannade Lars Gunnarsson till på ett stormarknad. Ursprungligen hade han tänkt fira på en fin restaurang, men när Emma fick reda på inbjudan övertalade hon honom om att besöket skulle vara både trevligt och gynnsamt för hans karriär där skulle det finnas inflytelserika människor hon längtat efter att träffa, eftersom hon var fästmö till en framstående affärsman.
Han hade redan beställt en present till Emma ett elegant halsband, noggrant inpackat och placerat i bilens baksäte. På stormarknaden skulle han köpa en flaska cognac och komplettera med en bukett blommor och en chokladkaka han visste att Emma älskade sötsaker trots att hon alltid såg perfekt ut.
När Lars kom till hyllan med choklad blev han förvånad den var nästan tom. Självklart, på kvinnodagen var det inte oväntat. Endast billiga varor fanns kvar, sådant som Emma inte ens skulle lägga märke till. Men i ett hörn, på den översta hyllan, upptäckte han en sista lyxig chokladkaka precis den sorten hon skulle uppskatta. När han sträckte sig efter den kände han någon dra honom i ärmen. Han vände sig om och såg en åttaårig pojke med röd näsa och darrande röst.
“Farbror, snälla, kan jag få den här chokladen? Jag vill ge den till mamma i present, för det är ju kvinnodagen idag!”
“Varför tar du inte en annan?” frågade Lars förvånat. “Titta, det finns flera alternativ här.”
“Mamma såg den här i en reklam,” viskade pojken. “Jag såg hur hon tittade. Hon har aldrig smakat den.”
Lars tänkte efter, ryckte sedan på axlarna och räckte över chokladen. Emma hade redan allt hon kunde önska hon var van vid det finaste. Men för den här pojken betydde denna present uppenbarligen mycket.
“Här,” sa han. “Grattis på kvinnodagen!”
Pojken strålade av glädje, tog chokladen och sprang mot kassan utan att glömma att tacka.
Lars följde efter. Vid kassan såg han hur pojken hällde upp en hög med småslantar enkronor, femkronor, några tiokronor. Han frågade osäkert:
“Tant, räcker mina pengar?”
Kassörskan kastade en kall blick på slantarna.
“Inte ens till hälften. Ta tillbaka dina pengar och lämna chokladen.”
“Men jag behöver den verkligen…” Pojkens röst darrade, han höll tillbaka tårarna. “Snälla, räkna ändå!”
“Jag sa ju nej! Stör inte, annars kallar jag på vakt!” snäste kassörskan.
“Vänta lite!” avbröt Lars. “Grattis på kvinnodagen!” Han log artigt, och kvinnan tvingade fram en antydan till leende. “Pojken vill köpa choklad. Sälj den till honom.”
Han tog fram sitt kort, betalade och blinkade åt pojken:
“Samla ihop dina pengar. De kan komma till nytta senare.”
Pojken såg förvirrad ut men plockade lydigt upp slantarna och räckte dem till Lars:
“Ta dem… Jag måste betala.”
“Du är inte skyldig mig något,” svarade Lars mjukt och klappade honom på axeln. “Det här är en present.”
Efter att ha betalat sina egna varor gick Lars mot utgången, men pojken följde efter.
“Farbror, snälla… Jag ville ju ge den till mamma! Nu är det ju som att du har gett den till henne?”
Lars stannade och såg honom i ögonen.
“Vad heter du?”
“Olle,” svarade pojken. “Först sparade jag till medicin åt mamma. Jag samlade slant
